Den sjuka orkestern

Influensatider. Vinterkräksjuka, värk i kroppen, ont i halsen, febertoppar, hosta, uppkastningar, variga snorloskor, odefinierbara vätskor rinnande ur diverse kroppsöppningar.

Även Doctor Blues drabbades denna gång, inte bara av de vanliga hypokondriska symptomen och dom psykosomatiska attackerna, utan av den riktiga influensan. Anders hostar lungorna ur kroppen, och Lennart Bas har feber och värk i flera veckor. Tobbe ställer in rep med feberkramper. Jag klarar mig med halsont, och blir inte helt däckad. Den enda som står pall är Karin – som sprudlande anträder ett nytt jobb inom hälsoindustrin (ironiskt nog!).

Den fjärde mars hägrar en utav årets höjdpunkter, nämligen spelningen hos Malmö bluesförening. Denna bluesförening förkroppsligar myten om det skånska gemytet. Visserligen kan man använda flera av de manliga aktiva till att skrämma barn och pensionärer med, men innanför den motorcykelgängslika ytan klappar hjärtan av guld. Vi blir alltid väldigt vänligt bemötta, det finns alltid en hjälpande hand, vi känner oss välkomna, dom tar in oss i familjen utan åthävor. Och jag kan säga att kärleken är besvarad.

Halv ett anträder en anskrämlig skara replokalen för att packa grejor. Anders hostar djupt, Lennart Bas haltar betänkligt och har benvärmare runt högerbenet, som knappt bär hans gängliga lekamen. Själv har jag ont i halsen. ”Tobbe ringde. Han har nackspärr och tror inte han kan spela ikväll. Han kan knappt röra sig…” Anders, som är läkare, har med sig en karta med superstarka värktabletter som dessutom är inflammationshämmande. Dom räddade oss en gång tidigare när Karin tappade rösten.

Vi åker till Mörrum och plockar upp Tobbe på vägen, och han ser verkligen ut som ett järnspett. Lika rörlig så att säga. In med två tabletter direkt. Efter någon timme blir han dimmig i ögonen och ovanligt pladdrig, och vi andra förstår att tabletterna börjar verka. Han blir riktigt trevlig till och med.

Väl nere i Malmö och S:t Gertruds krog i gamla sta´n möts vi som vi förväntade oss; med mycket värme och glädje. Ett sådant bemötande skapar en positiv inställning, och plötsligt kände vi oss alla lite friskare. Vi bestämde att vi skall göra vårt bästa för att göra kvällen oförglömlig.
Vi börjar rigga scenen med oväntad frenesi, och snart står allt på plats och det är dags för soundcheck. Vi snurrar och rattar och lyssnar och diskuterar, och ett tu tre så trasslar Karin in sig i sin micksladd och far ut över scenkanten och landar handlöst på rygg på stengolvet med mickstativ och notställ över sig. Låtpärmen öppnar sig och ut över golvet far hela låtlistan i en enda röra. Som tur var blev hon inte skadad, utan undkom med blotta förskräckelsen. Det tog en timme att få ordning på pärmen igen.

Spelningen förlöper enligt riktlinjerna, dansgolvet är fullt och alla verkar nöjda och glada.

Efter spelningen packar vi ihop, och upptäcker till vår förvåning att vi har haft inbrott i bilen under kvällen. Resultatet av den stölden blev två par solglasögon, en sovsäck, en gammal jacka och en necessär! Arma tjuvar!!!

Söndag förmiddag styr vi kosan mot Småland och Växjö, och framme vid Växjö Station släpper vi av Karin som skall ta tåget till Katrineholm. Vi öppnar bagaget till bussen och Karin tar ut sina grejor. Jag böjer mig fram för att ta ut tamburinen åt henne, och just då tycker Lasse (vårt allt i allo; se ”Den förskräckliga Gudrun”) att hon är klar, och drämmer igen bagageluckan med full kraft rätt i min skalle så den spricker. Blodet forsar och snart förvandlas min hårfärg från vitt till rött, och jag känner hur det rinner ner i pannan och nacken. Lennart Bas springer in på den lokala korvmacken, tränger sig före i kön och river åt sig en bunt med servetter, som jag trycker mot öppningen i svålen, samtidigt som jag tröstar Lasse som känner sig urdum. Anders, som är läkare, tar en titt på glipan och rekommenderar att vi åket till akutmottagningen för att sy igen det hela. ”Vänta nu lite!” säger jag. ”Innebär inte detta att man måste klippa håret?!” ”Jo, vi får nog klippa bort en bit…” ” Nä, nä, nä, nu tar vi det lugnt. Vi kollar om det slutar blöda först. Det kanske räcker att tejpa…?!” Jag såg mig själv i munkfrisyr… Efter ett tag minskar blödningen och vi åker hem till Anders och tejpar ihop hålet. ”Att vi inte har fattat tidigare att det är en riktig doktor vi måste ha i den här orkestern. Jag har alltid trott att det är en psykiater vi skall satsa på…” säger jag innan vi skiljs åt för den här gången.

EPILOG
Vi hade studion bokad nästkommande helg för att lägga de sista sångpåläggen på nya CD:n ”Breakin´ the Chain”, men då gick Karin och fick feber och ont i halsen… Studiobokningen fick därmed annulleras.