För att riktigt markera för stadens invånare att en epok gått i graven och att området nu tillhör folket i Växjö, började man hyra ut lokalerna i de fina 1800-talshusen. Av någon anledning visade väldigt få företag och förvaltningar intresse. Ryktet spreds att man kunde höra klagorop och tissel och tassel i korridorerna framåt kvällstid, dörrar som öppnades och stängdes, fotsteg på vindarna, och ljus som blinkade.
En av de allra finaste byggnaderna stod tom länge. Huset var byggt i mitten av 1800-talet som en kopia av ett italienskt palats, och gick följaktligen under namnet ”Italienska Palatset”. Även detta palats var svårt av fylla, men då gjorde stadens politiker ett genidrag. Det hade sedan länge pågått en intensiv debatt om det eftersatta kulturlivet i staden, och stadens konstnärer var på krigsstigen på insändarsidorna och i den folkliga debatten. Man ville ha ett centrum för kultur, ett ställe med utställningslokaler, ateljéer etc. En kokande gryta av skaparkraft.
”Vi hyr ut Italienska Palatset till konstnärerna för en billig penning!” ropade plötsligt stadens styresmän i munnen på varandra. Och som genom ett trollslag var både de och oppositionen rörande överens. Här kunde man slå ett antal flugor i en smäll, samtidigt som man tog död på en debatt och själva kunde framstå som oerhört vidsynta, öppna och generösa mot dessa stackars fattiga konstnärer som försökte överleva på sitt kall. Men man kan nog med visst fog misstänka att vissa framstående politiker och förvaltningschefer tänkte i sitt stilla sinne att denna kategori av medmänniskor förmodligen är lika galna som de som satt där innan, och därför inte märker av de underligheter som sker i byggnaderna.
Nåväl, stadens konstnärer tackade och tog emot, och en febril aktivitet satte igång. Man rustade upp lokalerna, och de gamla sjuksalarna förvandlades till ateljéer, utställningslokaler, samlingsrum, konsertlokaler för elektronisk musik, caféer och biodynamiska restauranger. Näbbskor och växtfärgade tröjor på!
Efter ett tag tyckte stadens konstnärer att det var dags att ordna en fest för sig själva, familjer och vänner och bekanta, för att presentera lokalerna och skapa en familjär känsla för stället. Och eftersom jag av någon outgrundlig anledning trivs alldeles förträffligt i dessa galningars närvaro (en av mina allra bästa vänner blev sedermera ordförande i Italienska Palatsets förening), inbjöds Doctor Blues att stå för underhållningen på denna tillställning.
Fulla av förväntningar åkte vi dit för att rigga och soundchecka. Redan i trappan upp möttes vi av halvgenomskinliga draperier i olika färger som vi glatt trasslade in oss i. I korridorerna rusade bemålade, maskerade och velourklädda män och kvinnor omkring, och inne i rummen stod underliga figurer i papier maché och blängde på oss. Hela huset doftade av exotiska kryddor, och i köket stod äldre herrar i hästsvans och rörde i rostiga kokkärl. I den oändligt långa sjukhuskorridoren hade man dukat upp ett fantastiskt långbord i alla regnbågens färger, och på lämpligt avstånd från varandra brann stora förgyllda kandelabrar.
Vi riggade upp i ena änden av korridoren, och för första och förmodligen enda gången i Doctor Blues historia insåg vi att vi måste spela stående på rad…! Som en marschorkester. Trummor längst bak, därefter basisten, organisten och gitarristen. Längst fram stod Karin och skimrade.
När vi checkat klart satte vi oss i caféet för att invänta kvällens begivenheter. Caféet var bland annat utsmyckat med tre stycken TV-apparater. På alla tre flimrade myrornas krig, och vi såg det som en fin symbolisk protest mot kommersialismen och det materialistiska samhällets övertagande av den individuella friheten. Ett sätt att tydliggöra den kulturimperialistiska indoktrineringens förfall av mänskligheten, och genom att vägra ställa in kanalerna visade man att man vägrade sälja sig och sin själ till främmande och människofientliga krafter. Va´ fiiint, tyckte vi… Efter ett tag stack en utav stadens konstnärer in huvudet i caféet och undrade om vi hade det bra. Vi svarade andäktigt att det hade vi, fyllda av vördnad över att över huvud taget få ha den stora ynnesten att få befinna oss i detta sammanhang och sällskap. Så fick konstnären plötsligt syn på TV-apparaterna som stod och flimrade.
”Ah, va´ faan, nu krabbar TV:n igen!” Han gick bakom apparaterna och micklade med några sladdar. Bilden hoppade till och med ens var det RAPPORT i alla kanalerna.
”Man vill ju inte missa sporten!” sa han och försvann… Och där satt vi med knäckt självkänsla och en världsbild i kras.
På den tiden hade vi en kristen medlem i bandet, vilket ledde till att vi ofta hamnade i diskussioner på en ganska hög abstraktionsnivå. Så även denna kväll. Denna kväll handlade diskussionerna om religiös symbolik inom film, och vi hade uppe Bergman, Tarkovsky, tysk film och amerikansk independent bland annat. Vi trodde nog att vi låg ganska rätt till i sällskapet också, och ville väl göra oss lite märkvärdiga. Vid bordet intill satt en medelålders herre med halvlångt hår och baskern käckt på svaj. Hans hängiga kläder och spretiga skägg framställde honom som själva sinnebilden för en svår och inåtvänd konstnärssjäl. Han stirrade länge mot vårt bord, och vi såg att han lyssnade in vår diskussion. Efter hand som diskussionen flöt vidare lutade han sig märkbart närmare vårt bord, och vi blev lite förlägna och oroliga för att han skulle tycka att vi var ena amatöranalytiker som var helt ute och cyklade. Här grottade man säkert ner sig i betydligt mer djuplodande frågor, och lämnade sådana triviala ytligheter som vi var involverade i åt populasen. Efter ett tag reste han sig, kom över till vårt bord och frågade om han fick slå sig ner.
”Vassego.” sa vi.
”Kan inte jag få sitta här och lyssna på er diskussion. Det är ju hur intressant som helst! Brukar ni alltid diskutera så djupa saker?! Här pratar vi aldrig på det viset…”
Och där satt vi åter igen med krossad världsbild.
Därefter åt vi en underbar måltid, drack underbart gott vin, och spelade upp till dans.
Stora projektorer rullade igång, fläktar roterade och satte draperierna i rörelse, och snart badade vi i färg, form och rörelse. Hela korridoren fylldes av märkliga varelser, dansande i möjliga och omöjliga rytmer och steg, där var magdansösen och fakiren inbegripna i en ormlikt slingrande pose, eldslukaren kysste lindanserskan, plötsligt for en flygande matta förbi och ut genom fönstret, stora djur av okänd art marscherade på väggarna, takkronorna gungade i de magiska ångorna, och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra fotstegen stampa i takt uppe på vinden…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar