Älghornet

Tack vare det faktum att vi sträckkörde de 106 milen mellan Malmö och Härnösand på en dag (se ”…Månkarbo-klådan…”), fick vi lön för de genomlidna 13 timmarna i form av ledig dag dagen därpå. Visserligen skulle vi spela i ett gigantiskt växthus på kvällen, men det är en annan historia. Eftersom vi alla i Doctor Blues är kompetensutvecklingsfreaks med en omättlig aptit på erfarenheter och upplevelser, bestämdes att vi skulle besöka världsarvet Höga Kusten under dagen. Efter några timmar i backarna slog hungern till, och alla började kasta lystna blickar efter ett öppet matställe. Dock, Höga Kusten lever uppenbarligen inte ett eget liv, då allting stängde 15:e augusti. Till vår stora förtvivlan tvingades vi tillbaka till E4:an, där vi angjorde kebab- och pizzastället ”Färdshuset”.

Med fullproppade munnar och fettet rinnande ur diverse kroppsöppningar började vi utforska stället. Plötsligt uppenbarade sig det mest enorma älghorn världen har skådat. Ett jättelikt skovelhorn med 20 taggar. En liten rosa lapp satt fasttejpad på hornet, och där stod skrivet med kulspetspenna ”4.000:-”. Anders, som är jaktintresserad, konstaterade att i Tyskland får man minst 20.000 kronor för ett sådant horn. Tyskarna är som tokiga i älgar. Helt riktigt. Uppfinningsrika smålänningar säljer till exempel lackad och handmålad älgskit till tyska turister. ”Ska vi inte köpa det och investera vinsten i nästa CD!?”- föreslog jag. En våldsam diskussion utbröt i vanlig ordning. ”Vi kan väl för faan inte lägga våra gager på älghorn, heller!!!” ”Om vi nu skulle köpa det, finns det några garantier för att vi får tillbaka pengarna?” ”Vi kan väl inte komma hemsläpandes med ett älghorn heller!?” ”Hur ska vi få plats med ett gigantiskt älghorn i bussen, när vi själva knappt får plats!?” Diskussionen böljade fram och tillbaka, och beslut fattades om att lägga ett bud på hornet. Om vi fick loss det för 3.000 kronor skulle vi köpa det.

Vi gick resolut ner till pizzabagaren för att inhämta fakta om hornet. Anders frågade vad älghornet kom ifrån. ”Vorrfårr onthrar thu thet?” svarade pizzabagaren misstänksamt på bruten bulgariska. Ägarna var nämligen från Bulgarien. Uppenbarligen trodde han att vi var från polisen. Jaktpolisen, om det nu finns en sådan. Anders stod på sig i sin skjutjärnsmetodik. ”När är älgen skjuten?” ”For ett tag sen…” ”Var är älgen skjuten?” ”Otanfor Umeå i skogen…” ”Vad var slaktvikten?” ”Den var stor…jag vet inte sekert…” Sakta men säkert gick det upp för den bulgariske pizzabagaren och älghornsförsäljaren att vi faktiskt var intresserade av att köpa hornet. ”Vi ger 3.000 kronor för det!” –slog Anders till med på bästa prutmanér.

Efter diverse ackorderande och telefonkontakter med den bulgariske pizzabagarens kompis, som uppenbarligen hade en kontantskuld till någon för oss okänd person på si så där 3.200 kronor, köpte vi älghornet för just 3.200 kronor.

Nu var tanken att vi skulle klä upp Anders i jaktkläder av bästa märke och med älgstudsaren i högsta hugg, för att föreviga honom med älghornet. Bilden skulle ingå i en annons i en för oss okänd tysk jakttidning. Tanken skenade. Om vi kan köpa älghorn för 3.200 kronor och sälja dom för 20.000, skulle ju bandet kunna ha älghornsbranschen som bisyssla vid sidan om bluesen, och vi kunde bli miljonärer – minst!

Nåväl, in med hornet i bussen bland casear, förstärkare, gitarrer, sovsäckar och musiker, och iväg till Stockholm och Stampen. Döm om klubbägarnas förvåning när vi bland alla instrument och dylikt bar ut ett älghorn och lade på bordet i personalrummet! Men dom gav oss råg i ryggen genom att helt sluta upp bakom vår älghornsentrepenad. ”En lysande idé!”

Nu ståtar älghornet i vår replokal. Fortsättning följer…