Det är lördagen den 8:e januari 2005. Innan dygnet är till ända har Sverige drabbats av en naturkatastrof av närmast astronomisk art. En hel landsända har bokstavligen lagt sig ner. Fundamentala värden, både materiella och humanitära, har slagits i spillror, och hela städer och samhällen är lamslagna. Skog har fallit i en omfattning som motsvarar en årsavverkning i hela Europa på bara några få timmar.
Vad har nu detta med Doctor Blues att göra, undrar säkert mången samhällstillvänd bluesfantast?! Jo, just denna helg gick Doctor Blues in i studion för att påbörja arbetet med den nya CD:n ”Breakin´ the Chain”. Och alla luttrade studiorävar vet att när man inträder i en skivstudio så försvinner omvärlden som i ett dunkelt töcken, och kontakten med densamma avbryts abrupt. Inspelningen gick som på en räkmacka, och vi hamnade i det berömda flödet. Vi satte grunderna till 16 låtar i ett nafs, faktiskt – bara eget material.
Nöjda med ett väl förrättat värv bestämde vi att vi skulle fira med en traditionsenlig musiklyssnar- och whiskeydrickarkväll i Lasses lilla musikstuga mitt i den småländska urskogen. Vem är då Lasse? Jo, Lasse är bandets mentor, maskot, rådgivare, maltdrycksexpert och terapeut. En gammal skäggig bluesget med stort hjärta, stort eldrött helskägg och glöd i blicken. Och dessutom har han faktiskt Doctor Blues som hobby!
När vi framåt kvällen steg ut ur Studio Gigs nerrökta och brottarbralleluktande lokaler i Urshult, och lyfte våra blickar mot en orolig himmel, konstaterade vi att det blåste lite ovanligt mycket. Nåväl, vi tänkte inte så mycket på det. Lennart och Tobbe åkte hem, men det bestämdes att Lasse, Anders, Karin och jag skulle träffas hos Lasse för att avnjuta en ostbricka, whiskey, öl och vår favoritblues. Karin och jag for iväg på vårt håll för att inhandla ostbrickeingredienserna (brie, kvibilleädel, vitlöksost, kex av olika valörer, gröna, svarta och vitlöksspäckade oliver, vindruvor, honungs- och nätmelon, mörk choklad, soltorkade tomater, pain-riche etc.), medan Anders och Lasse fick ansvaret för maltdryckerna. Precis utanför Urshult låg det första trädet över vägen… Och det skulle bli fler…Vi hade sex mil framför oss till målet.
I Växjö inköptes ostbrickan, och vi for vidare. Ovädret gjorde sig alltmer påmint, men Karin och jag var fullt upptagna med att digga min nyinköpta R L Burnside-platta, och hade inte tid att avlyssna någon radio. Vi var alltså fortfarande lyckligt omedvetna om den stundande katastrofen.
Men nu började det hetta till. Träd låg lite överallt, och som genom ett trollslag så visade det sig att alla bilar på nå´t förunderligt vis plötsligt var utrustade med motorsågar. Efter hand som träden föll sågade sig trafiken fram på vägarna. Vi insåg att här gäller det att satsa på att ta sig fram snabbt, annars var den stundande festen i fara. TRE kilometer från målet var det stopp. En jättegran hade fallit tvärs över vägen och blockerade framfarten. Karin och jag, och bilen framför oss, vände snabbt för att försöka ta en annan väg. TJOFF – där kom nästa gran! Vi var fast mellan två träd och kunde förflytta oss högs tio meter. Jag gick ut för att fråga om bilen framför oss hade motorsåg. Nu var stormen i full gång, träden bågnade över vägen och jag hade svårt att hålla balansen. Jag gick fram till bilen, lutade mig mot sidorutan, som sakta gled ner, och upp mot mig plirade, just det; Anders! Av två strandade bilar på en liten enslig vägremsa mitt i Småland, tillhörde bägge bilarna Doctor Blues. Det visade sig att Lasse och Anders tvingats vända på en annan väg, och av en slump hamnade på just denna väg just precis samtidigt som Karin och jag var där, exakt i det ögonblick som de bägge granarna föll! Och ingen annan bil fanns i sikte…
Underliga äro ödets vägar.
Lasse och Anders flyttade över i vår bil. ”Vi ringer Vägverket och frågar när dom räknar med att öppna vägen igen.” föreslogs det. Mobilerna döda. ”Vi ringer hem och meddelar att vi blir sena.” Mobilerna stendöda! ”Ring 112 då och kolla vad dom vet…!” Inte ens på112 gick det att komma fram!!! Telefonnätet hade lagt av. Vi var strandsatta, ensamma, utelämnade till naturens krafter. Sakta började det gå upp för oss att detta kanske inte var någon vanlig höststorm, utan något annat, något fasansfullare… En riktig naturkatastrof. ”Slå på radion och kolla om dom har någon trafikinformation.” En knastrig röst ekade mot våra sinnen; ”Allt är lamslaget. Totalt kaos råder! För allt i världen, ge er INTE ut på vägarna! Det är förenat med direkt LIVSFARA!!!” Och här satt vi… fast i skogen i en katastrof, och klockan var halv åtta på kvällen.
Jahapp, det var väl bara att vänta ut det hela då. Vi lyssnade på musik, snackade om inspelningen, väder och vind och mycket annat. Runt om oss föll träden som käglor, och vi fick baxa in bilarna mellan två stora tallar som såg någorlunda stabila ut, för att på så vis försöka undvika att något träd skulle falla över bilen och slå sönder den – och oss! Hela bilen skakade och riste i vinden, och snart hade en mur av omkullfallna träd tornat upp sig på bägge sidor.
I en tankepaus dristade sig Anders till att fråga om någon av oss sett filmen om flygplanet som störtade i Anderna, och där dom överlevande började äta upp varandra?! ”Hörni, ska vi inte gå loss på den där ostbrickan nu?!!” replikerade Karin blixtsnabbt. Hon blev väl orolig inför utsikten att få våra tandrader inborrade i sidfläsket. Jag hoppade ut ur bilen för att hämta ostbrickan i bagaget, och nu slog orkanen emot mig med full kraft. Hela skogen dånade som en jumbojet vid start, och överallt hördes braket av träd som slog i backen. Det var svårt att stå upprätt, och de stora tallarna stod som bågar över vägen och knakade betänkligt. Jag, som arbetar vid Röda Korset och har varit behjälplig vid nödsituationer över hela världen, tänkte att det ändå är märkligt att man skall uppleva sin första riktiga naturkatastrof tre kilometer hemifrån! Livet är ändå outgrundligt. Nåväl, fram med ostbricksingredienserna och in i bilen.
Vi dukade upp ett provisoriskt bord mellan framsätena, och kontokorten fick fungera som knivar. Det blev riktigt mysigt. Bilmotorn spann och gav värme, vi hade innerbelysningen på, R L Burnside, Bonnie Riatt, Sass Jordan med flera i den alldeles utmärkta CD-spelaren, god mat och ett gott humör med många härliga garv på lut. Vi var helt avskärmade från yttervärlden, hade bara oss själva och varandra. Det kändes som om vi var dom sista överlevande i hela universum. Och det var bara att gilla läget. Vad annat kunde man göra?! Vi hade resignerat helt enkelt. Och det kändes skönt. Vi överlämnade våra liv och vår framtid i ödets händer, någon annan tog över… Och det skapade en otrolig gemenskapskänsla och sammanhållning mellan oss som satt i den gamla forden mitt i ingenmansland. Snacka om att sitta i samma båt! ”Alright, det första jag skall göra när det här är över är att katastrofutrusta bilen med en whiskeyflaska, så man inte behöver riskera att bli sittande i en ny naturkatastrof med en fullmatad ostbricka, men utan whiskey…!”
Vad har nu detta med Doctor Blues att göra, undrar säkert mången samhällstillvänd bluesfantast?! Jo, just denna helg gick Doctor Blues in i studion för att påbörja arbetet med den nya CD:n ”Breakin´ the Chain”. Och alla luttrade studiorävar vet att när man inträder i en skivstudio så försvinner omvärlden som i ett dunkelt töcken, och kontakten med densamma avbryts abrupt. Inspelningen gick som på en räkmacka, och vi hamnade i det berömda flödet. Vi satte grunderna till 16 låtar i ett nafs, faktiskt – bara eget material.
Nöjda med ett väl förrättat värv bestämde vi att vi skulle fira med en traditionsenlig musiklyssnar- och whiskeydrickarkväll i Lasses lilla musikstuga mitt i den småländska urskogen. Vem är då Lasse? Jo, Lasse är bandets mentor, maskot, rådgivare, maltdrycksexpert och terapeut. En gammal skäggig bluesget med stort hjärta, stort eldrött helskägg och glöd i blicken. Och dessutom har han faktiskt Doctor Blues som hobby!
När vi framåt kvällen steg ut ur Studio Gigs nerrökta och brottarbralleluktande lokaler i Urshult, och lyfte våra blickar mot en orolig himmel, konstaterade vi att det blåste lite ovanligt mycket. Nåväl, vi tänkte inte så mycket på det. Lennart och Tobbe åkte hem, men det bestämdes att Lasse, Anders, Karin och jag skulle träffas hos Lasse för att avnjuta en ostbricka, whiskey, öl och vår favoritblues. Karin och jag for iväg på vårt håll för att inhandla ostbrickeingredienserna (brie, kvibilleädel, vitlöksost, kex av olika valörer, gröna, svarta och vitlöksspäckade oliver, vindruvor, honungs- och nätmelon, mörk choklad, soltorkade tomater, pain-riche etc.), medan Anders och Lasse fick ansvaret för maltdryckerna. Precis utanför Urshult låg det första trädet över vägen… Och det skulle bli fler…Vi hade sex mil framför oss till målet.
I Växjö inköptes ostbrickan, och vi for vidare. Ovädret gjorde sig alltmer påmint, men Karin och jag var fullt upptagna med att digga min nyinköpta R L Burnside-platta, och hade inte tid att avlyssna någon radio. Vi var alltså fortfarande lyckligt omedvetna om den stundande katastrofen.
Men nu började det hetta till. Träd låg lite överallt, och som genom ett trollslag så visade det sig att alla bilar på nå´t förunderligt vis plötsligt var utrustade med motorsågar. Efter hand som träden föll sågade sig trafiken fram på vägarna. Vi insåg att här gäller det att satsa på att ta sig fram snabbt, annars var den stundande festen i fara. TRE kilometer från målet var det stopp. En jättegran hade fallit tvärs över vägen och blockerade framfarten. Karin och jag, och bilen framför oss, vände snabbt för att försöka ta en annan väg. TJOFF – där kom nästa gran! Vi var fast mellan två träd och kunde förflytta oss högs tio meter. Jag gick ut för att fråga om bilen framför oss hade motorsåg. Nu var stormen i full gång, träden bågnade över vägen och jag hade svårt att hålla balansen. Jag gick fram till bilen, lutade mig mot sidorutan, som sakta gled ner, och upp mot mig plirade, just det; Anders! Av två strandade bilar på en liten enslig vägremsa mitt i Småland, tillhörde bägge bilarna Doctor Blues. Det visade sig att Lasse och Anders tvingats vända på en annan väg, och av en slump hamnade på just denna väg just precis samtidigt som Karin och jag var där, exakt i det ögonblick som de bägge granarna föll! Och ingen annan bil fanns i sikte…Underliga äro ödets vägar.
Lasse och Anders flyttade över i vår bil. ”Vi ringer Vägverket och frågar när dom räknar med att öppna vägen igen.” föreslogs det. Mobilerna döda. ”Vi ringer hem och meddelar att vi blir sena.” Mobilerna stendöda! ”Ring 112 då och kolla vad dom vet…!” Inte ens på112 gick det att komma fram!!! Telefonnätet hade lagt av. Vi var strandsatta, ensamma, utelämnade till naturens krafter. Sakta började det gå upp för oss att detta kanske inte var någon vanlig höststorm, utan något annat, något fasansfullare… En riktig naturkatastrof. ”Slå på radion och kolla om dom har någon trafikinformation.” En knastrig röst ekade mot våra sinnen; ”Allt är lamslaget. Totalt kaos råder! För allt i världen, ge er INTE ut på vägarna! Det är förenat med direkt LIVSFARA!!!” Och här satt vi… fast i skogen i en katastrof, och klockan var halv åtta på kvällen.
Jahapp, det var väl bara att vänta ut det hela då. Vi lyssnade på musik, snackade om inspelningen, väder och vind och mycket annat. Runt om oss föll träden som käglor, och vi fick baxa in bilarna mellan två stora tallar som såg någorlunda stabila ut, för att på så vis försöka undvika att något träd skulle falla över bilen och slå sönder den – och oss! Hela bilen skakade och riste i vinden, och snart hade en mur av omkullfallna träd tornat upp sig på bägge sidor.
I en tankepaus dristade sig Anders till att fråga om någon av oss sett filmen om flygplanet som störtade i Anderna, och där dom överlevande började äta upp varandra?! ”Hörni, ska vi inte gå loss på den där ostbrickan nu?!!” replikerade Karin blixtsnabbt. Hon blev väl orolig inför utsikten att få våra tandrader inborrade i sidfläsket. Jag hoppade ut ur bilen för att hämta ostbrickan i bagaget, och nu slog orkanen emot mig med full kraft. Hela skogen dånade som en jumbojet vid start, och överallt hördes braket av träd som slog i backen. Det var svårt att stå upprätt, och de stora tallarna stod som bågar över vägen och knakade betänkligt. Jag, som arbetar vid Röda Korset och har varit behjälplig vid nödsituationer över hela världen, tänkte att det ändå är märkligt att man skall uppleva sin första riktiga naturkatastrof tre kilometer hemifrån! Livet är ändå outgrundligt. Nåväl, fram med ostbricksingredienserna och in i bilen.
Vi dukade upp ett provisoriskt bord mellan framsätena, och kontokorten fick fungera som knivar. Det blev riktigt mysigt. Bilmotorn spann och gav värme, vi hade innerbelysningen på, R L Burnside, Bonnie Riatt, Sass Jordan med flera i den alldeles utmärkta CD-spelaren, god mat och ett gott humör med många härliga garv på lut. Vi var helt avskärmade från yttervärlden, hade bara oss själva och varandra. Det kändes som om vi var dom sista överlevande i hela universum. Och det var bara att gilla läget. Vad annat kunde man göra?! Vi hade resignerat helt enkelt. Och det kändes skönt. Vi överlämnade våra liv och vår framtid i ödets händer, någon annan tog över… Och det skapade en otrolig gemenskapskänsla och sammanhållning mellan oss som satt i den gamla forden mitt i ingenmansland. Snacka om att sitta i samma båt! ”Alright, det första jag skall göra när det här är över är att katastrofutrusta bilen med en whiskeyflaska, så man inte behöver riskera att bli sittande i en ny naturkatastrof med en fullmatad ostbricka, men utan whiskey…!”Timmarna förflöt sakta, och ibland tyckte vi att stormen bedarrade, för att återkomma med full kraft igen. Så kom regnet. Det snöblandade, blöta, iskalla regnet. Ibland var vi ute med Anders nyinköpta superduperstarka ficklampa för att orientera oss om läget. ”Det är i alla fall tur att jag hann köpa den innan stormen” skröt han.
”Nähä, nu tänker jag gå hem! Nå´n som hänger med?” Klockan var över tolv, och jag var rejält orolig för mitt stalltak, hästarna och övriga familjen. Dom hade inte en aning om var jag var. Om jag levde. Oron måste vara outhärdlig. Alla hängde med. Vi hade ju i alla fall Anders ficklampa att vägleda oss med.
De första tjugofem meterna gick bra. Vi klättrade, kröp, ringlade och hoppade genom till synes ogenomträngliga trädmurar. Efter tio minuter dog ficklampan… Allt blev becksvart. Skogen vrålade och kved. Det small oavbrutet i hela skogen som av kanonskott då träden bröts på mitten som tändstickor. ”Vi kan inte vända nu! Vi fortsätter!” Alla var överens om detta. Det var lika svårt bakåt som framåt. Vi insåg att vi måste hålla kontakten med vägen, annars var vi vilse direkt. Och enda sättet att hålla den kontakten var genom att känna att vi hade asfalt under våra fötter. Vi såg inte ens ner till marken, så svart var det.
Vi fick ropa till varandra oavbrutet för att hålla ihop. ”Här är en lucka!” ”Karin, är du med?!” ”Här är vägen!” ”Här får vi krypa!” ”Gå runt!” ”Anders, ANDERS, SVARA!!!” ”Jag är här framme!” Långa sträckor kröp vi i diket under vindfällena, genomblöta och genomfrusna. Till slut brast det för Lasse; ”Du Anders, som är välutbildad akademiker och läkare – hur i FAAN kan du vara så korkad så du inte kan utrusta dig med en fungerande ficklampa?!!!?!!” Det brast för oss alla, det vill säga, vi brast ut i ett befriande gapskratt. Plötsligt stod det klart för oss alla. Denna dårskap vi befann oss i. En fullständigt absurd situation. Vi skrattade ett överlevnadsskratt. Och vi kom ännu närmare varandra. Efter ett tag, när vi låg och ormade oss i ett dike under ett jättelikt träd, resignerade jag och sa konstaterande: ”Du Lasse, jag tror vi skippar den där musiklyssnarkvällen…” Nytt garv. Klockan närmade sig två.
En och en halv kilometer och tre avverkade timmar senare skymtade ett starkt ljussken mellan träden. Det kom liksom ovanifrån och var bländande. Vi fattade ingenting. Det kändes som i ”Närkontakt av tredje graden”. Snart skulle den mäktiga rymdmusiken börja spela ett meddelande till oss genom natten och oväsendet. Ju närmare vi kom desto starkare blev skenet, och vi såg att det rörde sig. Det var Räddningstjänsten från Rottne som försökte såga sig fram till Åby för att säkra vägen för ambulanstransporter. Vi måste ha sett förskräckliga ut när vi dök upp bland granruskorna, för brandmännen stirrade på oss som om det var vi som kommit från yttre rymden. ”Var i Jisse namn kommer ni ifrån?!” ”Vi har suttit fast i bilen en bit bort. Vart ska ni? Kan vi åka med?”
Det tog fem man med motorsåg en timme att såga upp tvåhundra meter väg. Se´n blev det öppen mark och vi kunde promenera hem. Klockan fyra på morgonen klev vi över tröskeln. ”Var i hela friden har ni varit?!!, Du sa ju att ni skulle vara hemma om tio minuter, när ni köpte ostbrickan! Jag har varit jätteorolig! Plötsligt kom jag att tänka på att ni kanske satt hos Lasse och myste med ostbrickan, och då blev jag så arg så jag var tvungen att ta en huvudvärkstablett…!” Det var min fru Monica som mötte oss i hallen. Vi dånade i säng.
Epilog
Nästa morgon hade orkanen bedarrat. Halva stalltaket, vindskenorna, ett antal takpannor och några fruktträd hade blåst ner, men det var en västanfläkt jämfört med hur det såg ut i skogen. Runt Tjureda by hade åttio procent av skogen blåst ner. Det såg ut som efter ett kärnvapenkrig… Det tog fyra dagar att såga sig fram till bilen.
”Nähä, nu tänker jag gå hem! Nå´n som hänger med?” Klockan var över tolv, och jag var rejält orolig för mitt stalltak, hästarna och övriga familjen. Dom hade inte en aning om var jag var. Om jag levde. Oron måste vara outhärdlig. Alla hängde med. Vi hade ju i alla fall Anders ficklampa att vägleda oss med.
De första tjugofem meterna gick bra. Vi klättrade, kröp, ringlade och hoppade genom till synes ogenomträngliga trädmurar. Efter tio minuter dog ficklampan… Allt blev becksvart. Skogen vrålade och kved. Det small oavbrutet i hela skogen som av kanonskott då träden bröts på mitten som tändstickor. ”Vi kan inte vända nu! Vi fortsätter!” Alla var överens om detta. Det var lika svårt bakåt som framåt. Vi insåg att vi måste hålla kontakten med vägen, annars var vi vilse direkt. Och enda sättet att hålla den kontakten var genom att känna att vi hade asfalt under våra fötter. Vi såg inte ens ner till marken, så svart var det.
Vi fick ropa till varandra oavbrutet för att hålla ihop. ”Här är en lucka!” ”Karin, är du med?!” ”Här är vägen!” ”Här får vi krypa!” ”Gå runt!” ”Anders, ANDERS, SVARA!!!” ”Jag är här framme!” Långa sträckor kröp vi i diket under vindfällena, genomblöta och genomfrusna. Till slut brast det för Lasse; ”Du Anders, som är välutbildad akademiker och läkare – hur i FAAN kan du vara så korkad så du inte kan utrusta dig med en fungerande ficklampa?!!!?!!” Det brast för oss alla, det vill säga, vi brast ut i ett befriande gapskratt. Plötsligt stod det klart för oss alla. Denna dårskap vi befann oss i. En fullständigt absurd situation. Vi skrattade ett överlevnadsskratt. Och vi kom ännu närmare varandra. Efter ett tag, när vi låg och ormade oss i ett dike under ett jättelikt träd, resignerade jag och sa konstaterande: ”Du Lasse, jag tror vi skippar den där musiklyssnarkvällen…” Nytt garv. Klockan närmade sig två.
En och en halv kilometer och tre avverkade timmar senare skymtade ett starkt ljussken mellan träden. Det kom liksom ovanifrån och var bländande. Vi fattade ingenting. Det kändes som i ”Närkontakt av tredje graden”. Snart skulle den mäktiga rymdmusiken börja spela ett meddelande till oss genom natten och oväsendet. Ju närmare vi kom desto starkare blev skenet, och vi såg att det rörde sig. Det var Räddningstjänsten från Rottne som försökte såga sig fram till Åby för att säkra vägen för ambulanstransporter. Vi måste ha sett förskräckliga ut när vi dök upp bland granruskorna, för brandmännen stirrade på oss som om det var vi som kommit från yttre rymden. ”Var i Jisse namn kommer ni ifrån?!” ”Vi har suttit fast i bilen en bit bort. Vart ska ni? Kan vi åka med?”
Det tog fem man med motorsåg en timme att såga upp tvåhundra meter väg. Se´n blev det öppen mark och vi kunde promenera hem. Klockan fyra på morgonen klev vi över tröskeln. ”Var i hela friden har ni varit?!!, Du sa ju att ni skulle vara hemma om tio minuter, när ni köpte ostbrickan! Jag har varit jätteorolig! Plötsligt kom jag att tänka på att ni kanske satt hos Lasse och myste med ostbrickan, och då blev jag så arg så jag var tvungen att ta en huvudvärkstablett…!” Det var min fru Monica som mötte oss i hallen. Vi dånade i säng.
Epilog
Nästa morgon hade orkanen bedarrat. Halva stalltaket, vindskenorna, ett antal takpannor och några fruktträd hade blåst ner, men det var en västanfläkt jämfört med hur det såg ut i skogen. Runt Tjureda by hade åttio procent av skogen blåst ner. Det såg ut som efter ett kärnvapenkrig… Det tog fyra dagar att såga sig fram till bilen.
I efterklokhetens kranka blekhet kanske det hade varit bättre att stanna i bilen. Enligt Räddningstjänsten kulminerade orkanen vid halv två, när vi var mitt i vår strapatsrika vandring. Dock: hade vi stannat i bilen och fått ett träd över oss hade alla sagt – ”Att ni inte försökte ta er hem!?”, och hade vi fått ett träd över oss på vår vandring hade alla sagt – ”Varför stannade ni inte i bilen?!” Det var som att välja mellan pest och kolera. Men det värsta var nog att inte göra någonting.
En sak är dock säker, man vet inte hur man reagerar förrän man verkligen är utsatt för riktig livsfara. Då visar sig ens rätta jag. Och vi var lite tagna och skakade när vi träffades igen dagen efter. Men inte så lite stolta! Vi klarade det! Och vi stora starka karlar var djupt imponerade av Karin. Denna späda lilla varelse visade prov på oanad styrka och mod! En riktig hjältinna…!
Några dagar senare döptes orkanen till ”Gudrun”…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar