Lugna Favoriter

Vi har en basist, Lennart Lundberg, som är en mycket stor personlighet. Efter en framgångsrik spelning på Fasching 070224 var det dags att krypa till kojs på anrika Hotell Adlon tvärs över gatan. Till kojs innebar att hela gänget med följe drog till ”Nordic Light” – en bar prisbelönt för sin design. Alla utom Karin, som dansade sig igenom natten till härlig 60-tals soul…
Nåväl, Tobbe och Anders slaknade först och drog till hotellet, Tobbe med min ryggsäck, och Anders med Karins. Vi bestämde att vi knackar på för att hämta ut respektive beautybox när vi kommer till hotellet. När det så var dags för mig att kasta in handduken och jag stod där i den till synes oändliga hotellkorridoren hade jag naturligtvis glömt Tobbes rumnummer. Jag chansade på 111, knackade bryskt på, och efter ett tag hördes ett vresigt grymtande på – jag tolkade det som ryska! Dörren slogs upp och framför mig stod en för mig okänd och orakad man med kulmage, nätundertröja och – strumpor. Han framförde sitt budskap kort och koncist på sitt gutturala tungomål, och utan att förstå ett ord av vad han sade så lät innebörden ungefär så här:
”VAD I HELVETE MENAR DU MED ATT VÄCKA MIG MITT I NATTEN NÄR JAG ÄR MITT UPPE I MIN SÅ VIKTIGA OCH OUMBÄRLIGA SKÖNHETSSÖMN!?!!”
Jag bad om ursäkt och han slängde igen dörren med ett vresigt mummel. Nu började det bli svettigt. Med darrande hand och skakiga knän höjde jag handen och knackade trevande på 112. En sömndrucken Tobbe öppnade och log försåtligt och lämnade över ryggsäcken med följande anmärkning: ”Se till å knacka på rätt dörr nästa gång…”
Nästa morgon klockan 7 ringde min mobil, och Karin undrade om jag hade bussnycklarna, för hon trodde hon hade glömt ryggsäcken i denna farkost. Trött och förvirrad som jag var hade jag naturligtvis förträngt att Anders hade tagit hennes ryggsäck. ”Jag kommer om 10 minuter, ses i foajén.” Försiktigt gläntar jag på min dörr, och ett fruktansvärt vrålande fyller mina öron. Jag sticker ut huvudet, och tinnitussen slår i botten mellan öronen. Ett öronbedövande oväsen dunkar mellan väggarna likt en elefanthjord i sken. Jag tassar ut i korridoren hukande under ljudvågorna, och någonstans i larmet kan jag urskilja Christer Sjögrens smöriga stämma. Ljudet accelererar när jag förflyttar mig längs korridoren, och när jag så står utanför Lennart Lundbergs rum är larmet som värst. Till min förvåning och förskräckelse visar det sig att ljudet kommer inifrån hans rum! Ett slemmigt, smörigt, drypande sound på maxvolym. ”Är han döv?” tänkte jag. ”Är han död?” tänkte jag se´n. ”Nåväl, jag får ta hand om Karin först.”
Jag rann ner för trappan till foajén, och under tiden hade en smygande minnesförnimmelse gjort sig påmind om att Anders på något vis var inblandad i Karins ryggsäck. Väl nere hos Karin konstaterade jag att så var fallet och vi ringde Anders rum, men inget svar. ”Han kanske äter frukost redan.” Vi intog frukostrummet, och där satt Anders – OCH Lennart.
”Vet du om att det vrålar en smetig sörja till musik från ditt rum?” ”Gör det?” ”Ja, det gör det!” Lennart vred sig på ett lite obekvämt sätt i stolen, fick kryss i ögonen och ett fånigt leende på läpparna. ”Alltså, när jag skulle ut och röka i morse fick jag inte upp säkerhetskedjan till mitt rum…” ”Hade du säkerhetskedjan på?! Räckte det inte med att låsa dörren?!!” ”Alltså, jag tror jag stod och lirkade med kedjan en kvart, och tänkte ringa receptionen – men så tänkte jag att det kan jag ju ändå inte göra. Så fick jag upp den och gick ut och rökte. Men då hade jag ju hunnit piggna till, så jag gick hit och väntade på frukosten.” ”Ja men var kommer musiken ifrån?!!” ”Jo, när jag skulle lägga mig zappade jag ett tag, och kom till ett erbjudande om att man kunde förprogrammera väckning på TV:n och få vakna till Lugna Favoriter… OOOOPS – VISST TUSAN!!! Med jämna intervaller så stegras volymen tills man stänger av… Och eftersom jag inte har stängt av så ökar volymen tills den når max…” Lennart far upp som skjuten ur en kanon och rusar iväg till sitt rum för att stänga av – just det: Lugna Favoriter…