Fler bilder från releasepartyt för Karin Rudefelt och Doctor Blues

Se ytterligare bilder snart i vårt bildgalleri: http://www.doctorblues.se/gallery_frames.html.

p.s. litet tillägg

...Å låtarna som vi spelade in igår kommer vi nu att testa lite andra intrumentpålägg på och även mixa och mastra ihop så småningom. Därför har vi inget klart prov på låtarna att lägga upp och visa nu. Men åtminstone delar av dem dyker upp i någon form förr eller senare... :-)

In da studio

Igår, söndag, fortsatte helgens toppstämning med en inspelningssession ihop med Brian Kramer. På plats var jag, Brian och Lennart, för de första påläggen. Å Patrik Alm, förstås, vår trogne och duktige studioproducent.

Mycket tid lades på att förmedla och bygga upp en gemensam stämning inför låtarna. Allt spelades in med liveupptagning, med andra ord alla på en gång - något som jag aldrig gjort innan. Första låten Unknown Faith körde vi in helt utan stöd av trum-backgrund – bara halvakustisk gitarr, dobro-slide och sångmickar. Alla kände vi igen oss och kunde bidra med vår personliga tolkning av de två låtarnas teman. Resultaten blev fantastiska! Så naket och intimt har vi aldrig fått något att låta innan. Kombinationen av röster och instrument samt vår kommunikation på det personliga planet gav något alldeles särskilt.


Först när jag såg att det var live som gällde blev jag lite nervös. Det gäller ju att alla är nöjda och gör bra ifrån sig under en hel tagning. Ett upplägg som kan kännas skrämmande för en control freak som jag själv. Men sedan när jag kände hur väl allt flöt och hur vi på detta sätt i realtid kunde följa och förhandla med varandra och ge respons på varandras tolkningar slappnade jag av helt. Så nu har vi två fantastiska låtar med oss från helgen, som grädde på moset. Det ska bli så kul att höra vad resten av grabbarna tycker!


Sen får vi se hur mycket pålägg vi gör av andra instrument. Vi kom överrens om att vara måttliga där. Det är ju ofta ”luften” i musiken som ger spänningen och stämningen.

Releaseparty on!

I helgen var det releaseparty för skivan magic brew på Kafé Deluxe i Växjö. Sannerligen en magisk kväll! Ett releaseparty måste vara det lyxigaste man kan unna sig som musiker. Vi bjöd in våra närmaste – familj, vänner och de som i någon form bidragit till att skivan kommit till. Vår inlånade gode kollega Brian Kramer förgyllde tillställningen både med sin musik och varma personlighet.

Till tonerna av Brians fantastiska dobro-slide och sång minglade vi runt, ungefär 30 personer, med var sitt glas. Så långt man kunde se så möttes man av bekanta, leende ansikten – ofta som man inte sett på länge.

Efter en timme öppnades dörrarna för allmänheten och när det var dags att kliva på scenen för oss i Doctor Blues så var stället knökfullt - alla redan lite rosiga och glada så det vara bara att falla in i stämningen och ge sitt allt. Å det var inte svårt. Den responsen vi fick från första stund var rörande. Helt enkelt en förbaskat trevlig tillställning. Skickar ett tack till alla som hjälpte oss bygga upp den stämningen!

Bilder är på gång, men jag fotade väldigt lite själv för en gång skull. Jag kompletterar med mer inom kort.

"The best Swedish blues I´ve heard in many years...!"

Hello Music Lovers!

Lennart here, from the Swedish band Karin Rudefelt & Doctor Blues. How about a fresh sample of some smokin’ and heavy Swedish blues to make your day more interesting?

We’re an established Swedish blues band looking for new opportunities abroad. Our latest album “magic brew” is a good representation of the diversity of our sound. We play only own material, firmly rooted in the blues with lots of influences from rock, funk and jazz.

We’d love for you to take a few minutes of your time and listen to some of the tracks from it, perhaps while reading the reviews below.

Tracks from magic brew.
Magic brew - the album title track is cooking with voodoo vibes.
http://www.doctorblues.se/magic_brew/magic_brew.mp3

Monsters ball - one of our heaviest, funk infused tracks. Lyrics about hate crime.
http://www.doctorblues.se/magic_brew/monsters_ball.mp3

Could have been you - the one who got away. Rock with that bluesy feeling to this one.
http://www.doctorblues.se/magic_brew/could_have_been_you.mp3

Point of no return – The crime of passion. When you get there, nothing will ever be the same.
http://www.doctorblues.se/magic_brew/point_of_no_return.mp3



Reviews (some of them shortened):

”How Swede it is. Cooking with powerful restraint. Fine players all, and they´ve done their homework!”
Blues Revue - No 1 Blues Magazine in the USA

"Karin Rudefelt and Doctor Blues are further proof of the grandeur and versatility of the Swedish Blues World."
Jefferson Blues Magazine - No 1 Blues Magazine in Sweden

“Doctor Blues is regarded to be one of the best live gigs in the country.”
Henric Tiselius – Stockholm City Magazine

"Excellent stuff that deserves exposure to a wider range of blues lovers!”
Vasja Ivanovski - Macedonian Radio / Skopje Blues & Soul Festival

“Magic Brew is the best Swedish blues I´ve heard in many years!"
Kjell Andeassen – Blues Radio Holsebro Denmark

"This is heavy, really heavy! Karin Rudefelt has to be Sweden's best blues singer and she even scores high on the overall listing. Buy the album if you want to hear blues that lives."
Lennart Gotesson - Dalademokraten (Swedish Newspaper, about magic brew)

“Doctor Blues continues to constantly develop their blues. It is electric, vibrant and very neatly produced. Very rarely do they end up in the sour blues swamp."
Anders Tapola – Swedish newspaper Smalandsposten, about magic brew

“A compact, temporary sound which doesn’t forget its tradition, with a passionate mood, simple grooves with real feeling and the beautiful voice of Karin Rudefelt.”
Simone Bargelli - Rock´n Blues Today - Italian Radio

"The blues tradition is handled with the boldness and personal touch only musicians in true reverence of the creators, predecessors and models of the tradition can do."
Bengt Eriksson – Swedish newspaper Ystad Allehanda, about magic brew

"A touch of genuine delta blues as well as British blues rock. Anders Wemming’s scared slide is one of the highlights of the album.”
Ulf Gustavsson – Swedish newspaper Uppsala Nya Tidning, about magic brew

“This is so good that they should extend their touring to Norway as well. Norway deserves it!!”
Eivind Henriksen - Blue Note - Norwegian Radio


So there you have it. If you liked it please let us know. For more songs, band info, extracts from reviews, and a bunch of gig images - make sure to check out our website; http://www.doctorblues.se/english.html.

Hoping to hear from you soon!
Best regards/Lennart

Lennart Olofsson
lennart.doctorblues.olofsson@gmail.com +46 703 077 912

Pressrelease Doctor Blues releaseparty 6/12-08

Hej Ann Kristin!

Här kommer lite information om Växjöbluesbandet "Karin Rudefelt & Doctor Blues" i anslutning till vårt releaseparty 6/12. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi spelade i Växjö sist (2006), och jag tror att många vill veta hur det gått för oss ute i den "stora världen" under tiden.

Jag skriver i något som liknar artikelform, så kan ni fixa till det som det passar er bäst. Vill ni gräva ner er i detaljer eller plocka high press-bilder kan ni gå in på vår hemsida www.doctorblues.se. Vill ni intervjua mig så nås jag på tel: 070/307 79 12 eller Karin 0733/58 22 36.

Bästa hälsningar!

Lennart Olofsson
Doctor Blues

P.S. Vill ni veta hur vi låter live idag; läs recensionen i Motala Tidning från spelningen i fredags (28/11) - http://www.motalatidning.se/nyheter/artikel.asp?id=68499

Växjös mesta bluesband kallar till releaseparty
Växjös mesta bluesband Karin Rudefelt & Doctor Blues har bjudit Växjöpubliken på blues sedan 1982. Nu är det dags igen, då bandet släpper sin tredje fullängdare Magic Brew, även denna med enbart eget material. Spelningen blir även startskottet för Växjös nya bluesklubb "Blues de Luxe", som kommer att ha bluesarrangemang första lördagen i varje månad.

Bandet har under ett antal år spelat över hela Sverige, med nedslag på de största bluesfestivalerna och klubbarna landet har att erbjuda.
"Den största meriten är utan tvekan de två spelningarna på Fasching i Stockholm 2007, som blev kvittot på att vi spelar i högsta bluesdivisionen.", säger gitarristen och låtskrivaren Lennart Olofsson.

Den 6:e december blir det stort releaseparty på Kafé de Luxe, och inbjuden gästartist blir den rutinerade bluesmannen Brian Kramer från USA.

Om Brian http://www.briankramerblues.com
Brian är född och uppvuxen i Brooklyn, New York. Han har gått den långa bluesskolan, bl.a. med Junior Wells och Buddy Guy som läromästare, och har under sitt artistliv spelat tillsammans med storheter som John Mayall, Taj Mahal, Mick Taylor, Otis Grand, Bobby Rush, Jimmy Dawkins, Bob Brozman, Bernard Allison, Eric Bibb och Sven Zetterberg. Nu kan han snart även lägga Karin Rudefelt & Doctor Blues till denna lista.
Brian ser bluesen som ett verktyg för att lyfta sig över de vardagliga mödorna, ge styrka och perspektiv, inte minst som barn i Broolkyn. På Kafé de Luxe kommer vi att få ta del av hans tolkningar av den ursprungliga Deltabluesen från USA:s sydstater.

Karin Rudefelt & Doctor Blues har ofta stött på Brian på bluesfestivaler runt om i landet, och spelningar i Stockholm bl.a. Omsesidigt tycke har uppstått, och bandet ser en stor glädje i att få förena och presentera musiken för Växjöpubliken. En studiosession är även inbokad under söndagen för ett ev. kommande skivsläpp.

Magic Brew har redan valsar runt i cyberspace, och har fått stor uppmärksamhet världen över. Bl.a. har inbjudningar inkommit om att spela på bluesfestivaler i USA, England, Holland och Nepal(!). Flera USA-baserade och Kanadensiska radiokanaler har också hört av sig. (Se Bilagor!)
"Internet är en fantastisk informationskälla. Googlar man på ´Karin Rudefelt & Doctor Blues´ får man 12 sidor träffar över hela världen, bl.a. på ´Women Blues Anthology´ och ´Black and White Blues Collectors´", berättar Lennart.

Bilagor

Greetings From Himalayan Blues Festival ,
We have the Himalayan Blues Festival 2008 was held from 15th October to 19th October. Maybe we can work something out for the 2009 festival..Please do keep in touch and let me have your press kit along with your recordings on my address below.
Regards
Samik Kharel
Festival Director
Himalayan Blues Festival
Po Box 4622
Kathmandu, Nepal

Lennart
I'm listening to "Point Of No Return" and I'm liking it, enough that I would enjoy a review copy of the CD to review for the Washington Blues Society's Bluesletter, a 32-40pg monthly in which I have been writing the majority of the CD reviews over the last two years. I would also be interested to know if your band would be coming to the Seattle area or have any interest in performing at any of the blues festivals in our area. I do not do booking; but I could pass on the hot tip to several festival coordinators if you were headed this way.
Malcolm Kennedy, WBS Bluesletter CD Section Editor

Hello Lennart
Thank you for your email. I checked out your website and I did enjoy your music.
If you are in England around Easter and you would like to appear please let me know and I will certainly give you a spot. I would need to know by the 15th December.
Best regards Barbara Hood - Burnley National Blues Festival Organiser

Hello, Lennart,
If you'd like to send a CD to WRPI, I know it would get airplay on our "Stormy Monday Blues" show, the premier blues show in New York's Capital District. You could send it to me at the address below.
Best wishes,
Howard Jack
Folk / Blues Music Director
WRPI
One WRPI Plaza
Troy, NY 12180-3590
USA
www.wrpi.org

Hey, Lennart - Your email came to me in my capacity as manager of the
university station CFBX on the campus of Thompson Rivers University in
Kamloops, British Columbia, Canada. We have a programming coordinator,
Steve Marlow, but I can assure you that we would love a copy of "Magic
Brew" for use in our blues shows.
In addition, I have a syndicated blues radio show, At the Crossroads,
which currently airs in 25 Canadian markets, plus on the Caribbean
island of St. Kitts. The main website is at www.atcblues.ca. This
project is completely separate from the campus station, and I would love
a play copy of "Magic Brew," which I can guarantee would get play in the
program.
If you can spare us the two copies, or even one (which would go to
CFBX, to which this message was sent), the product could be combined and
sent to either address, and I will include both. Thanks, Lennart, and
all the best to you and the band!
Brant
Brant Zwicker
Station Manager
CFBX 92.5 FM
www.theX.ca


Bluesfestivals we organize are:
the 2nd weekend of May:
Kwadendamme Bluesfestival in the Netherlands: (http://pedaal.nl/kwadendamme)
We also organized 5 blues routes in different cities in the Netherlands, such as:
Goes,Middelburg , Bergen op Zoom, Vlissingen, Terneuzen.
-Only bands from the Netherlands or Belgium play on these blues routes.-
if you like, send me all information (i.e. promotional package/demo's)
about bands to:
Bluestown vof
p/a Dijkstraat 7
4388 CJ Oost Souburg
The Netherlands
thanks and hope to see you somewhere,
Kees Wielemaker

Hello Mr. Olofsson: Thank you so much for the information. I will be honored
to check out Karin Rudefelt & Doctor Blues at my first opportunity.
Thank you again for the e-mail.
All the best . . . and continued success . . . Mike.
--
Mike Anderson
Volunteer Host
Bluewater Blues Radio Show
Thursdays 9 p.m.-Midnight EDT
Sundays 11 p.m.-Midnight EDT
Bluewater Radio
Hanover, ON
91.3 FM or www.bluewaterradio.ca

Vår basist har en fetich

Den involverar attrapper av plast. Typ korvar och fisk och sånt. Och wonderbaum!

Vad har tuaregerna med Robert Johnsson att göra...

Inför Motala

Öl och gott humör

Brev från Washington Blues Society

"Lennart
I'm listening to "Point Of No Return" and I'm liking it, enough that I would enjoy a review copy of the CD to review for the Washington Blues Society's Bluesletter, a 32-40pg monthly in which I have been writing the majority of the CD reviews over the last two years. I would also be interested to know if your band would be coming to the Seattle area or have any interest in performing at any of the blues festivals in our area. I do not do booking; but I could pass on the hot tip to several festival coordinators if you were headed this way.
Malcolm Kennedy, WBS Bluesletter CD Section Editor"

Bluesklubb bildad i Växjö

BLUESKLUBB BILDAD I VÄXJÖ
I onsdags träffades ett gäng ärriga blues-ringrävar för att återupprätta Växjös anseende som bluesmetropol. Initiativtagare är Lennart Olofsson från Doctor Blues och Nils Hector på Kafé de Luxe. Syftet är att ge bluesen en scen i staden. Att ge växjöborna en efterlängtad möjlighet att få uppleva såväl lokala bluesband som turnerande storheter.
- Saknaden efter bluesen har verkligen varit stor, och vi känner att suget är enormt hos bluesfolket efter känslorna och svänget i musiken, säger Lennart Olofsson. Nils Hector ser också en möjlighet att överbrygga ålderssegregationen i nöjeslivet genom just bluesen, som ju är ursprunget till bl.a. rocken, soulen, r & b och den moderna hip-hopen.
- Tanken är att bluesklubben sparkar igång i januari och därefter första lördagen i varje månad. Kontakten med bluesfolket kommer att , förutom affischer och annonser, ske via ett mail-nätverk, dit man kan koppla sig för att få information om vad som är på gång. Någon förening kommer det alltså inte att bli tal om, säger Lennart vidare. - Vi vill inte drunkna i administration, utan fokusera på kvalitet och innehåll.
De drivande krafterna i klubben är i dagsläget, förutom Lennart Olofsson, Calle Bjelke, som var motorn i avsomnade Blues Party, Sven Carlsson från Twisters, och Lennart Nilsson från Red ´n Blue. Bevakar publikens intresse gör Lasse Andersson, Marie Hultgren och Hans Udde.
Klubben kommer att initieras på Doctor Blues releaseparty 6/12, där folk kommer att ha möjlighet att teckna sig i mailnätverket.

Magic Brew - Recension av Anders Tapola i Smålandsposten idag

Karin Rudefelt & Doctor Blues
Magic Brew

Kultur & Nöje i dag 11:50 Uppdaterad i dag 11:50

Magic Brew är ungefär som namnet säger: en bubblande dekokt med skilda bluesingredienser alltifrån Chicago i norr ner till träskmarkerna i södra Louisiana. Inledande introlåten Voodoo Wizard sätter standard med snygga sliriga slide-gitarrer och sitt Dr John-gung och titellåten är en tung swampblues. Doctor Blues fortsätter att ständigt utveckla sin blues . Det är elektriskt vibrerande och mycket snyggt producerat. Denna gång möjligen mer funkigt småskitigt – och väldigt sällan går man ner sig i surbluesträsket. Karin Rudefelt är också en grym bluessångerska. Även om jag tycker att 18 låtar är lite väl många på ett album.

Anders Tapola

http://www.smp.se/nyheter/Kultur___N_je/karin-rudefelt-doctor-blues(940782).gm

Uppföljning på Älghornet...

Älghornet inköptes i augusti 2005 med syfte att finansiera framtida CD-produktioner. Oktober 2008 är fortfarande älghornet i Doctor Blues ägo... Hm, kanske man ändå skall spara det till ett framtida Doctor Blues-museum. Vi får satsa på norgespelningar istället. Eller varför inte guldfiskodling?!

Ninja-mannen

Sommaren 2008. Vi har fått en höjdarspelning på Öland. Närmare bestämt ”at the Royal Family Summer Residence Solliden”. I närvaro av Hans Majestät Konungen av Sverige. Med gemål. Till råga på allt tillsammans med Sven Zetterberg. Arrangemanget går under namnet “Blues i Kunglig miljö”. Fint värre! Kan man må hända kalla sig för Kunglig Hovleverantör av Blues?! Nu gäller det bara att hålla tummarna att Tobbes sambo håller igen så att arrangemanget inte spolieras av en barnafödsel… Bad timing, Tobbe!

Till råga på allt bryter basisten Lennart Lundbergs rygg ihop några dagar innan den stora händelsen. Räddningen blir min äldste som Edvin, skolad i pappas bluesanda, som kommer nerfarande från Oslo för genrep förmiddagen samma dag som evenemanget äger rum. Som tur är kan han sin gamle fars bluestänk, och låtarna sitter som en smäck!!! Vi häpnar…

Dagen innan den stora begivenheten har min yngste son ätit pizza på sta´n, och kommer hem och berättar följande: ”Jag var med om något märkligt. När jag och min kompis satt och åt kom det förbi en man som såg ut precis som en Ninja. Läderkostym, maskerat ansikte och en stor sabel i handen. Jag blev riktigt chockad…” Jahapp, tänkte man som luttrad förälder, nu har han sett för många japanska actionfilmer. Mytoman helt enkelt…

Nåväl, vi packar bussen och glider iväg mot soliga Solliden, och anländer i exakt samma sekund som Zetterberg och hans gäng. Vi packar upp, stojar och skämtar om kungen och stället, får tillsägelser av Sollidens ”direktör” om att det måste vara tyst klockan 21.00 ”exakt”, för då vill den kungliga familjen dra sig tillbaka i lugn och ro. Publiken börjar samlas med sina brassestolar, filtar, fika-(vin-)korgar och annat. Silvia skymtar förbi… Och myset lägger sig i kvällssolen.

Efter ett tag upptäcker vi en hel del udda figurer i publikhavet. Kostymklädda herrar med hörsnäckor och solglasögon, pratandes i manschetterna. SÄPO. Så hopplöst det måste vara att vara så känd att man inte ens kan fixa en liten blueskonsert utan att behöva fylla stället med agenter. Tänkte vi… Plötsligt drar arrangören mig i ärmen och viskar: ”Kungen kommer förmodligen inte ikväll. Den kungliga familjen är utsatt för ett hot. Ninjamannen har blivit sedd i Borgholm. Han gick in på Ölandsbladet och högg sönder ett porträtt av Victoria med sin sabel. Säkerhetsfolket är alldeles till sig. Han är tydligen helt fixerad vid Vickan.”
”Men kan man inte spärra in honom?” undrar jag.
”Det är det som är problemet. Ingen vet hur han ser ut under maskeringen. Det enda man vet är att han är från Danmark.”
”Jösses!”

En paranoid stämning lägger sig över bandet som en våt filt. Misstänksamt plirar vi ut bland publiken för att försöka utröna vem som är en potentiell galning. Finns en sabel insmugglad i fikakorgen? Går inte den där mannen ovanligt stelt med ena benet?! Har inte den där mannen ett ovanligt japanskt utseende. Visst ja, han var ju dansk. Som om det skulle göra saken bättre. Tänk på dansken som slog domaren på käften i senaste fotbollslandskampen…

Och lite besvikna blev vi nog över kungens frånvaro. Vi hade väl alla sett fram emot att få förgylla hemsidor och familjealbum med Doctor Blues poserande tillsammans med landets överhuvud. Nåväl, vi har ju NÄSTAN spelat för kungen…

Spelningen går som en dans. Mysigt och trevligt. Kvällen avslutas med middag och övernattning i arrangörens underbara villa vid havet…

På måndagen möts vi av skrikande löpsedlar: ”Ninjamannen gripen i Växjö”. Samtidigt som vi läser löpsedlarna kommer Ninjamannen promenerandes på Växjö gågata och passerar oss med c:a en meter. Jag ryser…

Den sjuka orkestern

Influensatider. Vinterkräksjuka, värk i kroppen, ont i halsen, febertoppar, hosta, uppkastningar, variga snorloskor, odefinierbara vätskor rinnande ur diverse kroppsöppningar.

Även Doctor Blues drabbades denna gång, inte bara av de vanliga hypokondriska symptomen och dom psykosomatiska attackerna, utan av den riktiga influensan. Anders hostar lungorna ur kroppen, och Lennart Bas har feber och värk i flera veckor. Tobbe ställer in rep med feberkramper. Jag klarar mig med halsont, och blir inte helt däckad. Den enda som står pall är Karin – som sprudlande anträder ett nytt jobb inom hälsoindustrin (ironiskt nog!).

Den fjärde mars hägrar en utav årets höjdpunkter, nämligen spelningen hos Malmö bluesförening. Denna bluesförening förkroppsligar myten om det skånska gemytet. Visserligen kan man använda flera av de manliga aktiva till att skrämma barn och pensionärer med, men innanför den motorcykelgängslika ytan klappar hjärtan av guld. Vi blir alltid väldigt vänligt bemötta, det finns alltid en hjälpande hand, vi känner oss välkomna, dom tar in oss i familjen utan åthävor. Och jag kan säga att kärleken är besvarad.

Halv ett anträder en anskrämlig skara replokalen för att packa grejor. Anders hostar djupt, Lennart Bas haltar betänkligt och har benvärmare runt högerbenet, som knappt bär hans gängliga lekamen. Själv har jag ont i halsen. ”Tobbe ringde. Han har nackspärr och tror inte han kan spela ikväll. Han kan knappt röra sig…” Anders, som är läkare, har med sig en karta med superstarka värktabletter som dessutom är inflammationshämmande. Dom räddade oss en gång tidigare när Karin tappade rösten.

Vi åker till Mörrum och plockar upp Tobbe på vägen, och han ser verkligen ut som ett järnspett. Lika rörlig så att säga. In med två tabletter direkt. Efter någon timme blir han dimmig i ögonen och ovanligt pladdrig, och vi andra förstår att tabletterna börjar verka. Han blir riktigt trevlig till och med.

Väl nere i Malmö och S:t Gertruds krog i gamla sta´n möts vi som vi förväntade oss; med mycket värme och glädje. Ett sådant bemötande skapar en positiv inställning, och plötsligt kände vi oss alla lite friskare. Vi bestämde att vi skall göra vårt bästa för att göra kvällen oförglömlig.
Vi börjar rigga scenen med oväntad frenesi, och snart står allt på plats och det är dags för soundcheck. Vi snurrar och rattar och lyssnar och diskuterar, och ett tu tre så trasslar Karin in sig i sin micksladd och far ut över scenkanten och landar handlöst på rygg på stengolvet med mickstativ och notställ över sig. Låtpärmen öppnar sig och ut över golvet far hela låtlistan i en enda röra. Som tur var blev hon inte skadad, utan undkom med blotta förskräckelsen. Det tog en timme att få ordning på pärmen igen.

Spelningen förlöper enligt riktlinjerna, dansgolvet är fullt och alla verkar nöjda och glada.

Efter spelningen packar vi ihop, och upptäcker till vår förvåning att vi har haft inbrott i bilen under kvällen. Resultatet av den stölden blev två par solglasögon, en sovsäck, en gammal jacka och en necessär! Arma tjuvar!!!

Söndag förmiddag styr vi kosan mot Småland och Växjö, och framme vid Växjö Station släpper vi av Karin som skall ta tåget till Katrineholm. Vi öppnar bagaget till bussen och Karin tar ut sina grejor. Jag böjer mig fram för att ta ut tamburinen åt henne, och just då tycker Lasse (vårt allt i allo; se ”Den förskräckliga Gudrun”) att hon är klar, och drämmer igen bagageluckan med full kraft rätt i min skalle så den spricker. Blodet forsar och snart förvandlas min hårfärg från vitt till rött, och jag känner hur det rinner ner i pannan och nacken. Lennart Bas springer in på den lokala korvmacken, tränger sig före i kön och river åt sig en bunt med servetter, som jag trycker mot öppningen i svålen, samtidigt som jag tröstar Lasse som känner sig urdum. Anders, som är läkare, tar en titt på glipan och rekommenderar att vi åket till akutmottagningen för att sy igen det hela. ”Vänta nu lite!” säger jag. ”Innebär inte detta att man måste klippa håret?!” ”Jo, vi får nog klippa bort en bit…” ” Nä, nä, nä, nu tar vi det lugnt. Vi kollar om det slutar blöda först. Det kanske räcker att tejpa…?!” Jag såg mig själv i munkfrisyr… Efter ett tag minskar blödningen och vi åker hem till Anders och tejpar ihop hålet. ”Att vi inte har fattat tidigare att det är en riktig doktor vi måste ha i den här orkestern. Jag har alltid trott att det är en psykiater vi skall satsa på…” säger jag innan vi skiljs åt för den här gången.

EPILOG
Vi hade studion bokad nästkommande helg för att lägga de sista sångpåläggen på nya CD:n ”Breakin´ the Chain”, men då gick Karin och fick feber och ont i halsen… Studiobokningen fick därmed annulleras.

Den sanna norgehistorien

Vi har fått en spelning på Dalane Bluesfestival längst ner på norska huvudet. Tobbe har flaggat för att det kan bli problem att frakta grejor till ett icke EU-land. Jag lovar att kolla upp detta, och har nu börjat röja i vår norgeresa. Det börjar arta sig till en äkta norgehistoria.
Dag 1
Först ringde jag Eniro som inte hittade tullen i Göteborg. Det visade sig att dom ligger under polisen. Polisen kopplade mig till Tullverket, men Tullverket rekommenderade mig att ringa till handelskammaren i Stockholm eller tullen i Norge. Jag ringde handelskammaren i Stockholm som rekommenderade mig att ringa till Handelskammaren i Växjö. Där upplyste man mig om att för att utfärda en Kané (registrering av varorna + garanti för varornas värde) så tar dom en avgift på 2.400:- + en bankgaranti på 35% av varornas väde + en deposition på 3.500:- som man får tillbaka vid tillbakalämnandet av Kanén UTAN PROBLEM. När jag ställde mig tveksam till denna byråkrati rekommenderade hon mig att ringa till Norska Tullen, så kan dom kanske kan utfärda ett tillfälligt införseltillstånd, men då måste man deponera en summa motsvarande moms- och tullavgiftsvärdet, vilket man i och för sig får tillbaka när man reser ut ur Norge. Jag ringde norska tullen, men dom slutade för dagen 15.30!
Dag 2
Norska Tullen har sitt huvudkontor i Oslo där jag hamnade med automatik. Dom hänvisade till tullen i Kristiansand, men eftersom färjetrafiken har upphört mellan Göteborg och Kristiansand så hänvisade dom till tullen i Sandefjord, som har färjeförbindelse med Strömstad. Tullen i Sandefjord tyckte att jag skulle ta kontakt med färjerederiet Collar Line som borde veta hur man förbereder instrumentöverförsel till vår brodernation. Växeln på Collar Line tyckte att jag skulle prata med Collar Line Cargo Speditionsverksamheten som har hand om frakter av gods. Collar Line Cargo menade att jag skulle kontakta BL Shipping som är den norska sidans samarbetspartner, eftersom det är i Norge vi skall ta in och ut godset (instrumenten + stärkare/ pedaler/ mickar/ sånganläggning etc.). Marit på BL Shipping kunde inte svara på hur man skall göra utan hänvisade till DFDS Seaways som har erfarenhet av denna typen av frakter. Här gav jag upp.
Dag 3
Jag mejlar till Dalane Bluesfestival och undrar om dom kan fixa en backline åt oss så vi bara behöver ta med våra instrument. Inget svar…
Dag 4
Vi snackar igenom problematiken i bandet, och Anders föreslår att vi tar med rubbet och låtsas som det regnar. Vi kommer överens om att vi upprättar en deklarationslista och tar med rejält med lök för en ev. dispositionsavgift.
Dag 5
Jag ringer DFDS Seaways igen om överfart för att kolla tider, priser och ev. bokning. Dom meddelar att det inte finns någon färjeöverfart till Norge. Den har upphört! ”Ni måste åka över Oslo.” Men hon tyckte för säkerhets skull att jag skulle ringa till deras huvudkontor i Danmark för att kolla så dom inte ämnar öppna en ny linje till sommaren. Luttrad som jag blivit inser jag att jag måste söka information via en annan kanal. Jag ringer Göteborgs Turistinformation och fråga mer generellt om färjeförbindelser till Norge. Hon slår i sina sökmotorer och hittar Collar Line som har förbindelse mellan Strömstad och Sandefjord (som sagt!). Jag ringer Collar Line och träffar på en jättetrevlig telefonissa som är ny och tar reda på allt med nybörjarens nitiska entusiasm, och vips har jag tider, priser, kostnader och ev. hotellbokning. De du.

Lugna Favoriter

Vi har en basist, Lennart Lundberg, som är en mycket stor personlighet. Efter en framgångsrik spelning på Fasching 070224 var det dags att krypa till kojs på anrika Hotell Adlon tvärs över gatan. Till kojs innebar att hela gänget med följe drog till ”Nordic Light” – en bar prisbelönt för sin design. Alla utom Karin, som dansade sig igenom natten till härlig 60-tals soul…
Nåväl, Tobbe och Anders slaknade först och drog till hotellet, Tobbe med min ryggsäck, och Anders med Karins. Vi bestämde att vi knackar på för att hämta ut respektive beautybox när vi kommer till hotellet. När det så var dags för mig att kasta in handduken och jag stod där i den till synes oändliga hotellkorridoren hade jag naturligtvis glömt Tobbes rumnummer. Jag chansade på 111, knackade bryskt på, och efter ett tag hördes ett vresigt grymtande på – jag tolkade det som ryska! Dörren slogs upp och framför mig stod en för mig okänd och orakad man med kulmage, nätundertröja och – strumpor. Han framförde sitt budskap kort och koncist på sitt gutturala tungomål, och utan att förstå ett ord av vad han sade så lät innebörden ungefär så här:
”VAD I HELVETE MENAR DU MED ATT VÄCKA MIG MITT I NATTEN NÄR JAG ÄR MITT UPPE I MIN SÅ VIKTIGA OCH OUMBÄRLIGA SKÖNHETSSÖMN!?!!”
Jag bad om ursäkt och han slängde igen dörren med ett vresigt mummel. Nu började det bli svettigt. Med darrande hand och skakiga knän höjde jag handen och knackade trevande på 112. En sömndrucken Tobbe öppnade och log försåtligt och lämnade över ryggsäcken med följande anmärkning: ”Se till å knacka på rätt dörr nästa gång…”
Nästa morgon klockan 7 ringde min mobil, och Karin undrade om jag hade bussnycklarna, för hon trodde hon hade glömt ryggsäcken i denna farkost. Trött och förvirrad som jag var hade jag naturligtvis förträngt att Anders hade tagit hennes ryggsäck. ”Jag kommer om 10 minuter, ses i foajén.” Försiktigt gläntar jag på min dörr, och ett fruktansvärt vrålande fyller mina öron. Jag sticker ut huvudet, och tinnitussen slår i botten mellan öronen. Ett öronbedövande oväsen dunkar mellan väggarna likt en elefanthjord i sken. Jag tassar ut i korridoren hukande under ljudvågorna, och någonstans i larmet kan jag urskilja Christer Sjögrens smöriga stämma. Ljudet accelererar när jag förflyttar mig längs korridoren, och när jag så står utanför Lennart Lundbergs rum är larmet som värst. Till min förvåning och förskräckelse visar det sig att ljudet kommer inifrån hans rum! Ett slemmigt, smörigt, drypande sound på maxvolym. ”Är han döv?” tänkte jag. ”Är han död?” tänkte jag se´n. ”Nåväl, jag får ta hand om Karin först.”
Jag rann ner för trappan till foajén, och under tiden hade en smygande minnesförnimmelse gjort sig påmind om att Anders på något vis var inblandad i Karins ryggsäck. Väl nere hos Karin konstaterade jag att så var fallet och vi ringde Anders rum, men inget svar. ”Han kanske äter frukost redan.” Vi intog frukostrummet, och där satt Anders – OCH Lennart.
”Vet du om att det vrålar en smetig sörja till musik från ditt rum?” ”Gör det?” ”Ja, det gör det!” Lennart vred sig på ett lite obekvämt sätt i stolen, fick kryss i ögonen och ett fånigt leende på läpparna. ”Alltså, när jag skulle ut och röka i morse fick jag inte upp säkerhetskedjan till mitt rum…” ”Hade du säkerhetskedjan på?! Räckte det inte med att låsa dörren?!!” ”Alltså, jag tror jag stod och lirkade med kedjan en kvart, och tänkte ringa receptionen – men så tänkte jag att det kan jag ju ändå inte göra. Så fick jag upp den och gick ut och rökte. Men då hade jag ju hunnit piggna till, så jag gick hit och väntade på frukosten.” ”Ja men var kommer musiken ifrån?!!” ”Jo, när jag skulle lägga mig zappade jag ett tag, och kom till ett erbjudande om att man kunde förprogrammera väckning på TV:n och få vakna till Lugna Favoriter… OOOOPS – VISST TUSAN!!! Med jämna intervaller så stegras volymen tills man stänger av… Och eftersom jag inte har stängt av så ökar volymen tills den når max…” Lennart far upp som skjuten ur en kanon och rusar iväg till sitt rum för att stänga av – just det: Lugna Favoriter…

Älghornet

Tack vare det faktum att vi sträckkörde de 106 milen mellan Malmö och Härnösand på en dag (se ”…Månkarbo-klådan…”), fick vi lön för de genomlidna 13 timmarna i form av ledig dag dagen därpå. Visserligen skulle vi spela i ett gigantiskt växthus på kvällen, men det är en annan historia. Eftersom vi alla i Doctor Blues är kompetensutvecklingsfreaks med en omättlig aptit på erfarenheter och upplevelser, bestämdes att vi skulle besöka världsarvet Höga Kusten under dagen. Efter några timmar i backarna slog hungern till, och alla började kasta lystna blickar efter ett öppet matställe. Dock, Höga Kusten lever uppenbarligen inte ett eget liv, då allting stängde 15:e augusti. Till vår stora förtvivlan tvingades vi tillbaka till E4:an, där vi angjorde kebab- och pizzastället ”Färdshuset”.

Med fullproppade munnar och fettet rinnande ur diverse kroppsöppningar började vi utforska stället. Plötsligt uppenbarade sig det mest enorma älghorn världen har skådat. Ett jättelikt skovelhorn med 20 taggar. En liten rosa lapp satt fasttejpad på hornet, och där stod skrivet med kulspetspenna ”4.000:-”. Anders, som är jaktintresserad, konstaterade att i Tyskland får man minst 20.000 kronor för ett sådant horn. Tyskarna är som tokiga i älgar. Helt riktigt. Uppfinningsrika smålänningar säljer till exempel lackad och handmålad älgskit till tyska turister. ”Ska vi inte köpa det och investera vinsten i nästa CD!?”- föreslog jag. En våldsam diskussion utbröt i vanlig ordning. ”Vi kan väl för faan inte lägga våra gager på älghorn, heller!!!” ”Om vi nu skulle köpa det, finns det några garantier för att vi får tillbaka pengarna?” ”Vi kan väl inte komma hemsläpandes med ett älghorn heller!?” ”Hur ska vi få plats med ett gigantiskt älghorn i bussen, när vi själva knappt får plats!?” Diskussionen böljade fram och tillbaka, och beslut fattades om att lägga ett bud på hornet. Om vi fick loss det för 3.000 kronor skulle vi köpa det.

Vi gick resolut ner till pizzabagaren för att inhämta fakta om hornet. Anders frågade vad älghornet kom ifrån. ”Vorrfårr onthrar thu thet?” svarade pizzabagaren misstänksamt på bruten bulgariska. Ägarna var nämligen från Bulgarien. Uppenbarligen trodde han att vi var från polisen. Jaktpolisen, om det nu finns en sådan. Anders stod på sig i sin skjutjärnsmetodik. ”När är älgen skjuten?” ”For ett tag sen…” ”Var är älgen skjuten?” ”Otanfor Umeå i skogen…” ”Vad var slaktvikten?” ”Den var stor…jag vet inte sekert…” Sakta men säkert gick det upp för den bulgariske pizzabagaren och älghornsförsäljaren att vi faktiskt var intresserade av att köpa hornet. ”Vi ger 3.000 kronor för det!” –slog Anders till med på bästa prutmanér.

Efter diverse ackorderande och telefonkontakter med den bulgariske pizzabagarens kompis, som uppenbarligen hade en kontantskuld till någon för oss okänd person på si så där 3.200 kronor, köpte vi älghornet för just 3.200 kronor.

Nu var tanken att vi skulle klä upp Anders i jaktkläder av bästa märke och med älgstudsaren i högsta hugg, för att föreviga honom med älghornet. Bilden skulle ingå i en annons i en för oss okänd tysk jakttidning. Tanken skenade. Om vi kan köpa älghorn för 3.200 kronor och sälja dom för 20.000, skulle ju bandet kunna ha älghornsbranschen som bisyssla vid sidan om bluesen, och vi kunde bli miljonärer – minst!

Nåväl, in med hornet i bussen bland casear, förstärkare, gitarrer, sovsäckar och musiker, och iväg till Stockholm och Stampen. Döm om klubbägarnas förvåning när vi bland alla instrument och dylikt bar ut ett älghorn och lade på bordet i personalrummet! Men dom gav oss råg i ryggen genom att helt sluta upp bakom vår älghornsentrepenad. ”En lysande idé!”

Nu ståtar älghornet i vår replokal. Fortsättning följer…

Den vedervärdiga Månkarbo-klådan

Tiden är sen augusti 2005, och Karin Rudefelt & Doctor Blues skall ut på sin första norrlandsturné, som naturligtvis startar i Malmö, närmare bestämt i bluestältet. Efter en natt på Röda Korsets Hus Solebo i Klagshamn, styr vi kosan mot Härnösand, 106 mil norrut på okända vägar. Sturska som vi var beslutade vi att köra hela sträckan på en dag. 5 MacDonaldsbesök och ett otal kaffestopp senare stod våra magar som spärrballonger i turnébussen, och efter Gävle var det så dags för det stora toalettstoppet. Den plats som skulle få den äran att ta emot våra lämningar var – just det – Månkarbo. Närmare bestämt bensinmacken i Månkarbo. Vi radade upp oss utanför dörren till toaletten, för att utifrån nödighetskoefficienten anträda avträdet. Döm om vår förvåning och häpnad när vi läste förhållningsregeln nummer ett upptejpat vid pappershanddukarna över handfatet. Snyggt textat med både röd och svart tusch stod följande att läsa; ”OBS! ANVÄND INTE DETTA PAPPER TILL ATT TORKA ER I ÄNDAN MED. MAN KAN FÅ KLÅDA. VID PROBLEM KONTAKTA PERSONALEN.”

Genast satte en enorm spekulation igång om vad som föranlett nödvändigheten av detta anslag. Eftersom handfatet satt några meter från toastolen måste den som tänkt sig att torka sin ändalykt med handpapper istället för toapapper alltså resa sig från toasitsen med förmodade bajsrester fortfarande inklämda mellan skinkorna, för att med byxorna runt anklarna ta sig till handfatet, för att där medelst handpappret, antingen direkt på plats, eller efter att ha återvänt till toastolen, torka sig i ändan.

Den fråga som naturligtvis omedelbart infann sig var; ”Och hur har bensinmackspersonalen fått reda på att handpappret ger klåda i ändan?!” Ett antal teorier utvecklade sig, och här redovisas några av dessa.

Teori 1 – Någon har enligt ovan torkat sig i ändan, fått omedelbar klåda i densamma, gått ut och meddelat personalen detta. Personalen har tagit till sig budskapet, och i det allra vällovligaste syfte satt upp en varningstext på toaletten, andra till varnagel. Hade detta nämligen varit en bensinmack i USA hade kunden kunnat stämma macken på miljardbelopp för åsamkat lidande. Och som bekant är ju Sverige USA:s 52:a delstat.

Teori 2 – Någon, kanske en finsk långtradarchaufför, har torkat sig i ändan med handpappret. Därefter kört vidare mot Trelleborg eller något annat färjeläge i sydsverige, som om ingenting hänt. Efter ett antal mil börjar en vedervärdig klåda göra sig påmind, som förvärras intill outhärdlighetens gräns. Chauffören nödgas uppsöka vårdcentralen i Älmhult, för att ta ett exempel. Där konstateras att klådan är åsamkad av ett utifrån tillfört ämne av okänd karaktär. Chauffören avkrävs en utförlig redogörelse för händelseförloppet det senaste dygnet, och tvingas inför en rodnande vårdpersonal erkänna att han torkat sig med handpappret på bensinmacken i Månkarbo. Hälsovårdsmyndigheten reagerar omedelbart och tvingar bensinmackspersonalen att sätta upp ett varningsanslag.

Teori 3 – någon i personalen har testat att torka sig i ändan med handpappret, och fått klåda. Utifrån denna vedervärdiga upptäckt har anslaget åkt upp.

Teori 4 – Det är kanske en regel i Norrland att hellre använda handpapper än vanligt toapapper. Jag menar, kan man äta surströmming… Plötsligt har ett preparerat parti Azerbadjanskt handpapper dykt upp på den svenska bensinmackshand-pappersmarknaden, helt utanför myndigheternas kontroll. Bensinmackspersonalen har tänkt sig att göra sig en hacka för egen del genom att inköpa detta billigare handpapper, men icke kunnat ana de vedervärdiga konsekvenserna och det enorma lidande detta tilltag kan leda till.

Utifrån det filosofiska flöde som Doctor Blues ständigt befinner sig utvecklades nästa problembild; ”Vad säger man till personalen när man har torkat sig i ändan med handpappret, och klåda har uppstått?” Ponera följande dialog mellan den skyldige och bensinmackspersonalen:

- Jag har fått en så´n förskräcklig klåda i ändan efter att ha besökt er toalett!
- Och vad är er teori om hur denna klåda har uppstått?
- Ja, jag begriper ingenting…
- Ni har väl inte torkat er med handpappret!!!?!

Mötet med den förskräckliga Gudrun

Det är lördagen den 8:e januari 2005. Innan dygnet är till ända har Sverige drabbats av en naturkatastrof av närmast astronomisk art. En hel landsända har bokstavligen lagt sig ner. Fundamentala värden, både materiella och humanitära, har slagits i spillror, och hela städer och samhällen är lamslagna. Skog har fallit i en omfattning som motsvarar en årsavverkning i hela Europa på bara några få timmar.

Vad har nu detta med Doctor Blues att göra, undrar säkert mången samhällstillvänd bluesfantast?! Jo, just denna helg gick Doctor Blues in i studion för att påbörja arbetet med den nya CD:n ”Breakin´ the Chain”. Och alla luttrade studiorävar vet att när man inträder i en skivstudio så försvinner omvärlden som i ett dunkelt töcken, och kontakten med densamma avbryts abrupt. Inspelningen gick som på en räkmacka, och vi hamnade i det berömda flödet. Vi satte grunderna till 16 låtar i ett nafs, faktiskt – bara eget material.

Nöjda med ett väl förrättat värv bestämde vi att vi skulle fira med en traditionsenlig musiklyssnar- och whiskeydrickarkväll i Lasses lilla musikstuga mitt i den småländska urskogen. Vem är då Lasse? Jo, Lasse är bandets mentor, maskot, rådgivare, maltdrycksexpert och terapeut. En gammal skäggig bluesget med stort hjärta, stort eldrött helskägg och glöd i blicken. Och dessutom har han faktiskt Doctor Blues som hobby!

När vi framåt kvällen steg ut ur Studio Gigs nerrökta och brottarbralleluktande lokaler i Urshult, och lyfte våra blickar mot en orolig himmel, konstaterade vi att det blåste lite ovanligt mycket. Nåväl, vi tänkte inte så mycket på det. Lennart och Tobbe åkte hem, men det bestämdes att Lasse, Anders, Karin och jag skulle träffas hos Lasse för att avnjuta en ostbricka, whiskey, öl och vår favoritblues. Karin och jag for iväg på vårt håll för att inhandla ostbrickeingredienserna (brie, kvibilleädel, vitlöksost, kex av olika valörer, gröna, svarta och vitlöksspäckade oliver, vindruvor, honungs- och nätmelon, mörk choklad, soltorkade tomater, pain-riche etc.), medan Anders och Lasse fick ansvaret för maltdryckerna. Precis utanför Urshult låg det första trädet över vägen… Och det skulle bli fler…Vi hade sex mil framför oss till målet.

I Växjö inköptes ostbrickan, och vi for vidare. Ovädret gjorde sig alltmer påmint, men Karin och jag var fullt upptagna med att digga min nyinköpta R L Burnside-platta, och hade inte tid att avlyssna någon radio. Vi var alltså fortfarande lyckligt omedvetna om den stundande katastrofen.

Men nu började det hetta till. Träd låg lite överallt, och som genom ett trollslag så visade det sig att alla bilar på nå´t förunderligt vis plötsligt var utrustade med motorsågar. Efter hand som träden föll sågade sig trafiken fram på vägarna. Vi insåg att här gäller det att satsa på att ta sig fram snabbt, annars var den stundande festen i fara. TRE kilometer från målet var det stopp. En jättegran hade fallit tvärs över vägen och blockerade framfarten. Karin och jag, och bilen framför oss, vände snabbt för att försöka ta en annan väg. TJOFF – där kom nästa gran! Vi var fast mellan två träd och kunde förflytta oss högs tio meter. Jag gick ut för att fråga om bilen framför oss hade motorsåg. Nu var stormen i full gång, träden bågnade över vägen och jag hade svårt att hålla balansen. Jag gick fram till bilen, lutade mig mot sidorutan, som sakta gled ner, och upp mot mig plirade, just det; Anders! Av två strandade bilar på en liten enslig vägremsa mitt i Småland, tillhörde bägge bilarna Doctor Blues. Det visade sig att Lasse och Anders tvingats vända på en annan väg, och av en slump hamnade på just denna väg just precis samtidigt som Karin och jag var där, exakt i det ögonblick som de bägge granarna föll! Och ingen annan bil fanns i sikte…
Underliga äro ödets vägar.

Lasse och Anders flyttade över i vår bil. ”Vi ringer Vägverket och frågar när dom räknar med att öppna vägen igen.” föreslogs det. Mobilerna döda. ”Vi ringer hem och meddelar att vi blir sena.” Mobilerna stendöda! ”Ring 112 då och kolla vad dom vet…!” Inte ens på112 gick det att komma fram!!! Telefonnätet hade lagt av. Vi var strandsatta, ensamma, utelämnade till naturens krafter. Sakta började det gå upp för oss att detta kanske inte var någon vanlig höststorm, utan något annat, något fasansfullare… En riktig naturkatastrof. ”Slå på radion och kolla om dom har någon trafikinformation.” En knastrig röst ekade mot våra sinnen; ”Allt är lamslaget. Totalt kaos råder! För allt i världen, ge er INTE ut på vägarna! Det är förenat med direkt LIVSFARA!!!” Och här satt vi… fast i skogen i en katastrof, och klockan var halv åtta på kvällen.

Jahapp, det var väl bara att vänta ut det hela då. Vi lyssnade på musik, snackade om inspelningen, väder och vind och mycket annat. Runt om oss föll träden som käglor, och vi fick baxa in bilarna mellan två stora tallar som såg någorlunda stabila ut, för att på så vis försöka undvika att något träd skulle falla över bilen och slå sönder den – och oss! Hela bilen skakade och riste i vinden, och snart hade en mur av omkullfallna träd tornat upp sig på bägge sidor.

I en tankepaus dristade sig Anders till att fråga om någon av oss sett filmen om flygplanet som störtade i Anderna, och där dom överlevande började äta upp varandra?! ”Hörni, ska vi inte gå loss på den där ostbrickan nu?!!” replikerade Karin blixtsnabbt. Hon blev väl orolig inför utsikten att få våra tandrader inborrade i sidfläsket. Jag hoppade ut ur bilen för att hämta ostbrickan i bagaget, och nu slog orkanen emot mig med full kraft. Hela skogen dånade som en jumbojet vid start, och överallt hördes braket av träd som slog i backen. Det var svårt att stå upprätt, och de stora tallarna stod som bågar över vägen och knakade betänkligt. Jag, som arbetar vid Röda Korset och har varit behjälplig vid nödsituationer över hela världen, tänkte att det ändå är märkligt att man skall uppleva sin första riktiga naturkatastrof tre kilometer hemifrån! Livet är ändå outgrundligt. Nåväl, fram med ostbricksingredienserna och in i bilen.

Vi dukade upp ett provisoriskt bord mellan framsätena, och kontokorten fick fungera som knivar. Det blev riktigt mysigt. Bilmotorn spann och gav värme, vi hade innerbelysningen på, R L Burnside, Bonnie Riatt, Sass Jordan med flera i den alldeles utmärkta CD-spelaren, god mat och ett gott humör med många härliga garv på lut. Vi var helt avskärmade från yttervärlden, hade bara oss själva och varandra. Det kändes som om vi var dom sista överlevande i hela universum. Och det var bara att gilla läget. Vad annat kunde man göra?! Vi hade resignerat helt enkelt. Och det kändes skönt. Vi överlämnade våra liv och vår framtid i ödets händer, någon annan tog över… Och det skapade en otrolig gemenskapskänsla och sammanhållning mellan oss som satt i den gamla forden mitt i ingenmansland. Snacka om att sitta i samma båt! ”Alright, det första jag skall göra när det här är över är att katastrofutrusta bilen med en whiskeyflaska, så man inte behöver riskera att bli sittande i en ny naturkatastrof med en fullmatad ostbricka, men utan whiskey…!”

Timmarna förflöt sakta, och ibland tyckte vi att stormen bedarrade, för att återkomma med full kraft igen. Så kom regnet. Det snöblandade, blöta, iskalla regnet. Ibland var vi ute med Anders nyinköpta superduperstarka ficklampa för att orientera oss om läget. ”Det är i alla fall tur att jag hann köpa den innan stormen” skröt han.
”Nähä, nu tänker jag gå hem! Nå´n som hänger med?” Klockan var över tolv, och jag var rejält orolig för mitt stalltak, hästarna och övriga familjen. Dom hade inte en aning om var jag var. Om jag levde. Oron måste vara outhärdlig. Alla hängde med. Vi hade ju i alla fall Anders ficklampa att vägleda oss med.

De första tjugofem meterna gick bra. Vi klättrade, kröp, ringlade och hoppade genom till synes ogenomträngliga trädmurar. Efter tio minuter dog ficklampan… Allt blev becksvart. Skogen vrålade och kved. Det small oavbrutet i hela skogen som av kanonskott då träden bröts på mitten som tändstickor. ”Vi kan inte vända nu! Vi fortsätter!” Alla var överens om detta. Det var lika svårt bakåt som framåt. Vi insåg att vi måste hålla kontakten med vägen, annars var vi vilse direkt. Och enda sättet att hålla den kontakten var genom att känna att vi hade asfalt under våra fötter. Vi såg inte ens ner till marken, så svart var det.

Vi fick ropa till varandra oavbrutet för att hålla ihop. ”Här är en lucka!” ”Karin, är du med?!” ”Här är vägen!” ”Här får vi krypa!” ”Gå runt!” ”Anders, ANDERS, SVARA!!!” ”Jag är här framme!” Långa sträckor kröp vi i diket under vindfällena, genomblöta och genomfrusna. Till slut brast det för Lasse; ”Du Anders, som är välutbildad akademiker och läkare – hur i FAAN kan du vara så korkad så du inte kan utrusta dig med en fungerande ficklampa?!!!?!!” Det brast för oss alla, det vill säga, vi brast ut i ett befriande gapskratt. Plötsligt stod det klart för oss alla. Denna dårskap vi befann oss i. En fullständigt absurd situation. Vi skrattade ett överlevnadsskratt. Och vi kom ännu närmare varandra. Efter ett tag, när vi låg och ormade oss i ett dike under ett jättelikt träd, resignerade jag och sa konstaterande: ”Du Lasse, jag tror vi skippar den där musiklyssnarkvällen…” Nytt garv. Klockan närmade sig två.

En och en halv kilometer och tre avverkade timmar senare skymtade ett starkt ljussken mellan träden. Det kom liksom ovanifrån och var bländande. Vi fattade ingenting. Det kändes som i ”Närkontakt av tredje graden”. Snart skulle den mäktiga rymdmusiken börja spela ett meddelande till oss genom natten och oväsendet. Ju närmare vi kom desto starkare blev skenet, och vi såg att det rörde sig. Det var Räddningstjänsten från Rottne som försökte såga sig fram till Åby för att säkra vägen för ambulanstransporter. Vi måste ha sett förskräckliga ut när vi dök upp bland granruskorna, för brandmännen stirrade på oss som om det var vi som kommit från yttre rymden. ”Var i Jisse namn kommer ni ifrån?!” ”Vi har suttit fast i bilen en bit bort. Vart ska ni? Kan vi åka med?”

Det tog fem man med motorsåg en timme att såga upp tvåhundra meter väg. Se´n blev det öppen mark och vi kunde promenera hem. Klockan fyra på morgonen klev vi över tröskeln. ”Var i hela friden har ni varit?!!, Du sa ju att ni skulle vara hemma om tio minuter, när ni köpte ostbrickan! Jag har varit jätteorolig! Plötsligt kom jag att tänka på att ni kanske satt hos Lasse och myste med ostbrickan, och då blev jag så arg så jag var tvungen att ta en huvudvärkstablett…!” Det var min fru Monica som mötte oss i hallen. Vi dånade i säng.

Epilog
Nästa morgon hade orkanen bedarrat. Halva stalltaket, vindskenorna, ett antal takpannor och några fruktträd hade blåst ner, men det var en västanfläkt jämfört med hur det såg ut i skogen. Runt Tjureda by hade åttio procent av skogen blåst ner. Det såg ut som efter ett kärnvapenkrig… Det tog fyra dagar att såga sig fram till bilen.

I efterklokhetens kranka blekhet kanske det hade varit bättre att stanna i bilen. Enligt Räddningstjänsten kulminerade orkanen vid halv två, när vi var mitt i vår strapatsrika vandring. Dock: hade vi stannat i bilen och fått ett träd över oss hade alla sagt – ”Att ni inte försökte ta er hem!?”, och hade vi fått ett träd över oss på vår vandring hade alla sagt – ”Varför stannade ni inte i bilen?!” Det var som att välja mellan pest och kolera. Men det värsta var nog att inte göra någonting.

En sak är dock säker, man vet inte hur man reagerar förrän man verkligen är utsatt för riktig livsfara. Då visar sig ens rätta jag. Och vi var lite tagna och skakade när vi träffades igen dagen efter. Men inte så lite stolta! Vi klarade det! Och vi stora starka karlar var djupt imponerade av Karin. Denna späda lilla varelse visade prov på oanad styrka och mod! En riktig hjältinna…!

Några dagar senare döptes orkanen till ”Gudrun”…

Guldfiskvattnet

Sommaren 2002 var en mellansommar. Den gamla bandsättningen var upplöst och nya medmusikanter var inte rekryterade ännu. Anders var på väg in i gruppen, men Karin och jag stod fortfarande utan trummis och basist. Dock hängde en spelning kvar och slaskade; innan bandet sprack hade vi hunnit tacka ja till en spelning på musikfestival i Simrishamn, och den ville vi hemskt gärna genomföra. Jag ringde in två riktigt drivna unga musikaliska underbarn (18 år), Erik Rask, som spelade med Växjö storband innan han hunnit bli tonåring, och min son Edvin, som jag mycket nogsamt skolat in i bluesens förlovade land, och som nu utvecklats till en basist som gått om sin far i teknik och skolning, och behärskade allt från jazz till konstmusik.

Jag körde in ett entimmes-pass med gamla standards (Come on in my Kitchen, Hoochie Coochie Man, Diving Duck, Help Me, Taking care of Business, Six days on the road, Let the good times Roll, Ready to Ride, The Bear m.fl.) med grabbarna, och körde glad i hågen ner till Simrishamn, utan att ha kört ihop hela gänget med något genrep. Väl framme förenades vi med Karin och Anders, och efter att ha sett fel på en timme i programmet anlände vi med ”Gamla Bettan” – min Volvo 745:a med 36.000 mil på nacken – med 5 minuters marginal bakom scenen. Det var bara ut med grejorna ur släpet, upp på scenen, koppla in gitarrerna, och vips stampade vi igång första låten på utsatt tid. Edvin och Erik erkände efteråt att dom inte fattade vad som hände egentligen. (En god vän till oss hade parkerat sig vid mixerbordet och uppsnappade följande kommentar från en av ljudkillarna: ”Det märks när man har med proffs att göra…!”)
Spelningen gick av bara farten, och både vi, arrangörerna och publiken (extranummer…!) verkade nöjda.

Dagen efter var vi inbokade på en spelning på ett Garden Party mitt i gamla Simrishamn, och vi riggade upp grejorna på ett litet trädäck intill en guldfiskdamm i en underbar innergårdsträdgård. Medan gästerna minglade med sina champanjeglas spelade vi så tyst vi bara kunde, vilket var i stort sett ljudlöst. Efter ett par låtar kom en koltrast och satte sig på en skorsten i huset intill och började sin vemodigt vackra och bluesiga sång, och snart upptäckte jag att han svarade på mina solo-licks och gitarräkor, och plötsligt var jag inblandad i en duell med fågeln! Jag spelade och han svarade, han sjöng en slinga och jag svarade. Det svindlade…!

På kvällen satt vi uppe på Stenshuvud och drack rödvin och njöt av livet, utsikten, havet och Österlens magiska böljande natur.
Under våren hade jag och mina söner grävt en damm i vår trädgård, och jag tyckte att det kunde passa alldeles utmärkt att förhandla till mig en del av gaget för Garden-spelningen i form av guldfiskar. På morgonen fiskade vi upp 5 feta guldfiskar i en spann, och hoppade glatt in i Gamla Bettan för att anträda hemfärden. Inte ett liv. Gamla Bettan var död. Stendöd. Efter mycket letande och dividerande lyckade vi hitta ett par fixarsorkar som inte kunde hålla sig ifrån sin verkstad ens en söndagsmorgon. Vi bogserade dit Bettan och dom bytte ut nå´t elektriskt. Bettan hostade till och spann igång, och med hjärtat i halsgropen startade vi mot Växjö. Efter sju-åtta mil kokade hon för första gången. Inget vatten i närheten.
”Vi får ta guldfiskvattnet så länge.” sa jag.
Vi hinkade i det mesta i den rykande motorn, och guldfiskarna låg flämtande på botten av spannen. Vi fortsatte färden, men nu gällde det att hålla guldfiskarna vid liv.
”Där är ett dike!”, skrek Anders. Edvin och Erik satt ovetande försjunkna i varsin Tin Tin i baksätet, och litade på att vi äldre gentlemen skulle fixa problemen.
I med nytt vatten till guldfiskarna, som snabbt kvicknade till.
”Nu kokar hon igen!” Vi hade kommit ett par mil till. I med nytt guldfiskvatten i kylaren och span efter nya vattendrag. Så pågick färden mil efter mil, men utanför Älmhult kokade Bettan innan vi hittat nytt guldfiskvatten. Dessutom dog även det elektriska. Nu låg vi pyrt till. Inget vatten i närheten och ingen möjlighet att röra oss ur fläcken. Vi stod dessutom mitt i en kurva. Guldfiskarna kippade förtvivlat efter andan.
”Vi får ringa efter bärgning. Det kan inte hjälpas.” Anders ringde, och dom skulle skicka en bärgningsbil som beräknades vara hos oss om två timmar! Det var bara att sätta sig ner och vänta, och skvalpa runt i det lilla vatten som fanns för att försöka syresätta så gott det gick.
Som lök på laxen dök det upp en polisbil, och den såg inte snäll ut. Och det gjorde inte polisen som steg ur den heller.

”Här kan ni väl för helvete inte parkera! Ni står ju mitt i en kurva!! Det är ju livsfarligt!!!”
Vi försökte förklara vårt prekära läge…
”Ni får väl för faan ringa efter bärgning då!” skrek den högröde polismannen.
”Det har vi gjort, men dom kommer inte förrän om två timmar…”
”OM TVÅ TIMMAR! Jag får nog skriva en rapport om det här.” konstaterade polismannen nyktert.
Plötsligt slog det mig att min far varit polis i Älmhult (frid över hans minne), och inte vilken polis som helst, han var ”THE POLICE” i Älmhult. Jag prövade en ny taktik.
”Det är inte händelsevis så att ni kände min far Wiking Olofsson?”
Polismannen sken upp och vände sig mot polisbilen.
”Gösta, du måste komma! Vi har Wiking Olofsson grabb i bilen! Du måste komma och hälsa!” Gösta kom ut med ett varmt leende, räckte över näven och sa:
”Det är fanimej en stor ära att få hälsa på Wikings son. Han var en riktigt fin polis, den bästa polisen vi har haft i Älmhult! Jaså du är hans grabb. Vi pratar ofta om Wiking. Han har verkligen satt sina spår.” Och därefter följde några riktigt goda skrönor om min faders liv och leverne i de kriminellas och rättsskiparnas värld.
”Du Gösta, har inte vi en bogserlina i bagaget?”
”Jajjemän, jag hämtar den så bogserar vi ekipaget till parkeringsplatsen där borta.”

Fram med bogserlinan, och innan vi visste ordet av så åkte vi i släptåg efter polisbilen. På test la jag i växeln, och vips spann Bettan igång. Jag signalerade till våra välgörare att stanna, häktade av linan, tackade för hjälpen och tänkte att nu gäller det att hitta vatten innan hon kokar igen. Som tur var dök ett dike upp efter några hundra meter. I med vatten i kylaren och spannen, och snart var de arma guldfiskarna på hugget igen.
Enligt denna metod lyckades vi ta oss ända hem! Och innan sommaren tog slut var jag lycklig förälder till 100-tals små guldfiskyngel. De ni!

Italienska palatset

Växjö är begåvat med ett utav landets största och äldsta mentalsjukhus. Man kan ju undra om det blev förlagt till just Växjö av en slump? I folkmun har vandrat de mest hiskeliga sägner om dom som sitter där inne och vad som händer och sker. Där lär ha funnits underliga människoliknande varelser med två huvuden, människor med ödleskinn, kroppar utan vare sig lemmar eller huvuden, pälsklädda vargmänniskor och varelser som äter gipsväggar. På 80-talet började man avveckla denna vansinnets högborg, och snart sågs äldre herrar backa över övergångsställena, trubadurer med uppochnervända gitarrer mässa egenhändigt tillverkade låtar på språk som förmodligen inte existerar i detta universum, kvinnor svävande omkring utan att riktigt beröra trottoarerna, och på stadens kaféer sågs ensamma män och kvinnor inbegripna i intensiva diskussioner med osynliga bordskamrater.

För att riktigt markera för stadens invånare att en epok gått i graven och att området nu tillhör folket i Växjö, började man hyra ut lokalerna i de fina 1800-talshusen. Av någon anledning visade väldigt få företag och förvaltningar intresse. Ryktet spreds att man kunde höra klagorop och tissel och tassel i korridorerna framåt kvällstid, dörrar som öppnades och stängdes, fotsteg på vindarna, och ljus som blinkade.

En av de allra finaste byggnaderna stod tom länge. Huset var byggt i mitten av 1800-talet som en kopia av ett italienskt palats, och gick följaktligen under namnet ”Italienska Palatset”. Även detta palats var svårt av fylla, men då gjorde stadens politiker ett genidrag. Det hade sedan länge pågått en intensiv debatt om det eftersatta kulturlivet i staden, och stadens konstnärer var på krigsstigen på insändarsidorna och i den folkliga debatten. Man ville ha ett centrum för kultur, ett ställe med utställningslokaler, ateljéer etc. En kokande gryta av skaparkraft.
”Vi hyr ut Italienska Palatset till konstnärerna för en billig penning!” ropade plötsligt stadens styresmän i munnen på varandra. Och som genom ett trollslag var både de och oppositionen rörande överens. Här kunde man slå ett antal flugor i en smäll, samtidigt som man tog död på en debatt och själva kunde framstå som oerhört vidsynta, öppna och generösa mot dessa stackars fattiga konstnärer som försökte överleva på sitt kall. Men man kan nog med visst fog misstänka att vissa framstående politiker och förvaltningschefer tänkte i sitt stilla sinne att denna kategori av medmänniskor förmodligen är lika galna som de som satt där innan, och därför inte märker av de underligheter som sker i byggnaderna.
Nåväl, stadens konstnärer tackade och tog emot, och en febril aktivitet satte igång. Man rustade upp lokalerna, och de gamla sjuksalarna förvandlades till ateljéer, utställningslokaler, samlingsrum, konsertlokaler för elektronisk musik, caféer och biodynamiska restauranger. Näbbskor och växtfärgade tröjor på!

Efter ett tag tyckte stadens konstnärer att det var dags att ordna en fest för sig själva, familjer och vänner och bekanta, för att presentera lokalerna och skapa en familjär känsla för stället. Och eftersom jag av någon outgrundlig anledning trivs alldeles förträffligt i dessa galningars närvaro (en av mina allra bästa vänner blev sedermera ordförande i Italienska Palatsets förening), inbjöds Doctor Blues att stå för underhållningen på denna tillställning.

Fulla av förväntningar åkte vi dit för att rigga och soundchecka. Redan i trappan upp möttes vi av halvgenomskinliga draperier i olika färger som vi glatt trasslade in oss i. I korridorerna rusade bemålade, maskerade och velourklädda män och kvinnor omkring, och inne i rummen stod underliga figurer i papier maché och blängde på oss. Hela huset doftade av exotiska kryddor, och i köket stod äldre herrar i hästsvans och rörde i rostiga kokkärl. I den oändligt långa sjukhuskorridoren hade man dukat upp ett fantastiskt långbord i alla regnbågens färger, och på lämpligt avstånd från varandra brann stora förgyllda kandelabrar.

Vi riggade upp i ena änden av korridoren, och för första och förmodligen enda gången i Doctor Blues historia insåg vi att vi måste spela stående på rad…! Som en marschorkester. Trummor längst bak, därefter basisten, organisten och gitarristen. Längst fram stod Karin och skimrade.
När vi checkat klart satte vi oss i caféet för att invänta kvällens begivenheter. Caféet var bland annat utsmyckat med tre stycken TV-apparater. På alla tre flimrade myrornas krig, och vi såg det som en fin symbolisk protest mot kommersialismen och det materialistiska samhällets övertagande av den individuella friheten. Ett sätt att tydliggöra den kulturimperialistiska indoktrineringens förfall av mänskligheten, och genom att vägra ställa in kanalerna visade man att man vägrade sälja sig och sin själ till främmande och människofientliga krafter. Va´ fiiint, tyckte vi… Efter ett tag stack en utav stadens konstnärer in huvudet i caféet och undrade om vi hade det bra. Vi svarade andäktigt att det hade vi, fyllda av vördnad över att över huvud taget få ha den stora ynnesten att få befinna oss i detta sammanhang och sällskap. Så fick konstnären plötsligt syn på TV-apparaterna som stod och flimrade.

”Ah, va´ faan, nu krabbar TV:n igen!” Han gick bakom apparaterna och micklade med några sladdar. Bilden hoppade till och med ens var det RAPPORT i alla kanalerna.
”Man vill ju inte missa sporten!” sa han och försvann… Och där satt vi med knäckt självkänsla och en världsbild i kras.
På den tiden hade vi en kristen medlem i bandet, vilket ledde till att vi ofta hamnade i diskussioner på en ganska hög abstraktionsnivå. Så även denna kväll. Denna kväll handlade diskussionerna om religiös symbolik inom film, och vi hade uppe Bergman, Tarkovsky, tysk film och amerikansk independent bland annat. Vi trodde nog att vi låg ganska rätt till i sällskapet också, och ville väl göra oss lite märkvärdiga. Vid bordet intill satt en medelålders herre med halvlångt hår och baskern käckt på svaj. Hans hängiga kläder och spretiga skägg framställde honom som själva sinnebilden för en svår och inåtvänd konstnärssjäl. Han stirrade länge mot vårt bord, och vi såg att han lyssnade in vår diskussion. Efter hand som diskussionen flöt vidare lutade han sig märkbart närmare vårt bord, och vi blev lite förlägna och oroliga för att han skulle tycka att vi var ena amatöranalytiker som var helt ute och cyklade. Här grottade man säkert ner sig i betydligt mer djuplodande frågor, och lämnade sådana triviala ytligheter som vi var involverade i åt populasen. Efter ett tag reste han sig, kom över till vårt bord och frågade om han fick slå sig ner.
”Vassego.” sa vi.
”Kan inte jag få sitta här och lyssna på er diskussion. Det är ju hur intressant som helst! Brukar ni alltid diskutera så djupa saker?! Här pratar vi aldrig på det viset…”
Och där satt vi åter igen med krossad världsbild.

Därefter åt vi en underbar måltid, drack underbart gott vin, och spelade upp till dans.

Stora projektorer rullade igång, fläktar roterade och satte draperierna i rörelse, och snart badade vi i färg, form och rörelse. Hela korridoren fylldes av märkliga varelser, dansande i möjliga och omöjliga rytmer och steg, där var magdansösen och fakiren inbegripna i en ormlikt slingrande pose, eldslukaren kysste lindanserskan, plötsligt for en flygande matta förbi och ut genom fönstret, stora djur av okänd art marscherade på väggarna, takkronorna gungade i de magiska ångorna, och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra fotstegen stampa i takt uppe på vinden…

När Stortorget slocknade

Det finns en händelse utöver det vanliga i Växjö. Det årligen återkommande evenemanget som går under benämningen ”Karl-Oskar Dagarna”. Då går växjöborna man ur huse för att fira att Småland en gång var så fattigt, förtyckt och eländigt att en tredjedel av befolkningen valde att emigrera till Amerika (en liten rännil gick dock till Sydafrika och Argentina…). Bl.a. gjorde stadens invånare (framför allt den kvinnliga delen) revolt och ockuperade det lokala bränneriet, eftersom all potatis gick till brännvin samtidigt som barnen svalt och männen utvecklade grav alkoholism och blev oförmögna att sköta ett arbete, och på så sätt försörja familjen.

Nåväl, detta måste firas, ansåg stadens makthavare och handelsmän. Vi kallar evenemanget för Karl-Oskar Dagarna för att ära stadens store man Vilhelm Moberg. All handel flyttar ut på gator och torg, musik spelas i varje hörn, squaredansare snurrar i otakt och krockar med varandra och publiken, eldslukare sprutar bensin över rödkindade barn, oxdragare kör runt folk på gatorna med risk för både liv och lem, besökare och hedersgäster från Minnesota bräker högljutt sin rotvälska i diskussioner om vem som skall utses till årets svensk-amerikan, hedervärda familjefäder och samhällsmedborgare ses plötsligt vandra med fru och barn i hälarna utrustade med revolvrar i löst hängande hölster och cowboyhatten käckt på svaj. På stadens torg reses ett tivoli med vidhängande hoppborg, tombola, och alla barn kladdar snart ner omgivningen med spunnet socker. En jättescen konstrueras för framträdande av traktens bondkomiker och personer kända från TV (och lokalradio…). En formlig folkvandring i tiotusental till detta spektakel utspelar sig likt gnuernas vandringar i Serengetti.

Ett år (jag tror det var 1998) fick den lokala bluesföreningen ansvaret för ölutskänkning och underhållning på torget, och ett gigantiskt cirkustält reste sig ur gatstenen intill Axels tivoli. I detta tält fick Doctor Blues uppdraget att stå för underhållningen under fredagskvällen. Till saken hör att jag som bluesgitarrist har den äran att vara utrustad med en Fender Super Reverb ”Black Face” anno 1965, med tillhörande nätsladd, i vars ände det sitter en backelitkontakt anno datsumal. Denna kontakt har med ålderns rätt börjat vittra sönder så smått, men med den optimistiska livssyn som jag bejakar så gott det går så tänkte jag att den håller nog ett tag till. Som vanligt hamnade vi tidsnöd vid riggningen, och i den allmänna turbulensen råkade jag ställa förstärkaren på kontakten så att en stor del av densamma pulvriserades. Stickkontakterna spretade betänkligt, men med min optimistiska grundsyn på tillvaron tänkte jag att det får gå för den här gången. Vi har inte tid att krångla med sådana petitesser just nu. Och utanför dånade tivolits alla karuseller, radiobilar, pariserhjul, bläckfiskar, blå böljor, larven och spöktunnlar, och alla färgade lampor blixtrade klart runt stånden i kvällens sken.

Glad i hågen stack jag stickproppen i kontakten på scenen, och ut for en blågrön blixt och en knall av ett pistolskotts dignitet. Därefter total tystnad. Allt blev becksvart. Tältet slocknade. Karusellerna stannade. Scenen tystnade till den lokale bondkomikerns stora förtvivlan. Hela Stortorget slogs ut. Ingen ström någonstans! Efter ett ögonblick hördes spridda skrik. Folk började ropa efter varandra. Någon snubblade och välte den stora ljusriggen vid scenen så den gick i backen med ett brak. En annan person fick sina glasögon söndertrampade i tumultet (denna dam ringde upp mig personligen dagen efter för att avkräva ersättning för glasögonen tillika sveda och värk…!). Bord välte och ölsejdlar gick i golvet. Ute på tivolit fastnade folk i maskinerna och ropade på hjälp. ”Vad hände!??!!!” skrek förtvivlade mammor och familjefäder. Plötsligt kände jag ett behov av att ligga väldigt lågt.


Efter ett tag började en ljuskägla spela i tältet. Det var ansvarig elektriker som hade lyckats lokalisera felet till någonstans i bluestältet. Han krånglade sig fram till scenen och upp på densamma. Han följde sladdarna som låg likt stora ormbon över scengolvet. Vid det laget insåg jag det oundvikliga; han kommer förr eller senare att upptäcka min kontakt. Och mycket riktigt. Där föll käglan på min pulvriserade, och vid det här laget ännu svartare stickkontakt. ”JAG HAR HITTAT FELET!” skrek han i högan sky. Och därefter inga sura miner! Fram med verktygslåda och skruvmejsel, och vips hade jag en ny kontakt. Har var förmodligen glad över att på ett så lättvindigt sätt hjälteförklaras. Ljuset glimmade till lite försiktigt, högtalarna rullade igång i sakta mak, karusellerna gnisslade till och satte sig i rörelse, och folket i bluestältet samlade sig. De som ramlat omkull reste sig, tog in en ny öl, och snart var det som om ingenting hade hänt. Det blev en hellyckad blueskväll den kvällen, och tältet blev fullsatt med lyckliga och rusiga bluesdiggare…

I´m in!

Det här ska bli kul!
LO

Cruising the crossroads...

Hur är det egentligen att kajka land och rike runt för att få spela sin bluesmusik live? Är det glamoröst? Välbetalt? Frustrerande? Bara alldeles, alldeles... underbart? Här kommer jag och mina bandmedlemmar skriva inlägg och anekdoter från våra musikupplevelser runt om i landet som kommer att belysa sådana frågeställningar. Och lite annat smått och gått lär det också bli...

Utöver detta välkomstinlägg kommer snart ett helt gäng anekdoter från allas vår Lennart att läggas till på listan, så kom snart tillbaka!

Läs gärna mer om oss på vår site, om det nu inte är därifrån du kommer: www.doctorblues.se