När Stortorget slocknade

Det finns en händelse utöver det vanliga i Växjö. Det årligen återkommande evenemanget som går under benämningen ”Karl-Oskar Dagarna”. Då går växjöborna man ur huse för att fira att Småland en gång var så fattigt, förtyckt och eländigt att en tredjedel av befolkningen valde att emigrera till Amerika (en liten rännil gick dock till Sydafrika och Argentina…). Bl.a. gjorde stadens invånare (framför allt den kvinnliga delen) revolt och ockuperade det lokala bränneriet, eftersom all potatis gick till brännvin samtidigt som barnen svalt och männen utvecklade grav alkoholism och blev oförmögna att sköta ett arbete, och på så sätt försörja familjen.

Nåväl, detta måste firas, ansåg stadens makthavare och handelsmän. Vi kallar evenemanget för Karl-Oskar Dagarna för att ära stadens store man Vilhelm Moberg. All handel flyttar ut på gator och torg, musik spelas i varje hörn, squaredansare snurrar i otakt och krockar med varandra och publiken, eldslukare sprutar bensin över rödkindade barn, oxdragare kör runt folk på gatorna med risk för både liv och lem, besökare och hedersgäster från Minnesota bräker högljutt sin rotvälska i diskussioner om vem som skall utses till årets svensk-amerikan, hedervärda familjefäder och samhällsmedborgare ses plötsligt vandra med fru och barn i hälarna utrustade med revolvrar i löst hängande hölster och cowboyhatten käckt på svaj. På stadens torg reses ett tivoli med vidhängande hoppborg, tombola, och alla barn kladdar snart ner omgivningen med spunnet socker. En jättescen konstrueras för framträdande av traktens bondkomiker och personer kända från TV (och lokalradio…). En formlig folkvandring i tiotusental till detta spektakel utspelar sig likt gnuernas vandringar i Serengetti.

Ett år (jag tror det var 1998) fick den lokala bluesföreningen ansvaret för ölutskänkning och underhållning på torget, och ett gigantiskt cirkustält reste sig ur gatstenen intill Axels tivoli. I detta tält fick Doctor Blues uppdraget att stå för underhållningen under fredagskvällen. Till saken hör att jag som bluesgitarrist har den äran att vara utrustad med en Fender Super Reverb ”Black Face” anno 1965, med tillhörande nätsladd, i vars ände det sitter en backelitkontakt anno datsumal. Denna kontakt har med ålderns rätt börjat vittra sönder så smått, men med den optimistiska livssyn som jag bejakar så gott det går så tänkte jag att den håller nog ett tag till. Som vanligt hamnade vi tidsnöd vid riggningen, och i den allmänna turbulensen råkade jag ställa förstärkaren på kontakten så att en stor del av densamma pulvriserades. Stickkontakterna spretade betänkligt, men med min optimistiska grundsyn på tillvaron tänkte jag att det får gå för den här gången. Vi har inte tid att krångla med sådana petitesser just nu. Och utanför dånade tivolits alla karuseller, radiobilar, pariserhjul, bläckfiskar, blå böljor, larven och spöktunnlar, och alla färgade lampor blixtrade klart runt stånden i kvällens sken.

Glad i hågen stack jag stickproppen i kontakten på scenen, och ut for en blågrön blixt och en knall av ett pistolskotts dignitet. Därefter total tystnad. Allt blev becksvart. Tältet slocknade. Karusellerna stannade. Scenen tystnade till den lokale bondkomikerns stora förtvivlan. Hela Stortorget slogs ut. Ingen ström någonstans! Efter ett ögonblick hördes spridda skrik. Folk började ropa efter varandra. Någon snubblade och välte den stora ljusriggen vid scenen så den gick i backen med ett brak. En annan person fick sina glasögon söndertrampade i tumultet (denna dam ringde upp mig personligen dagen efter för att avkräva ersättning för glasögonen tillika sveda och värk…!). Bord välte och ölsejdlar gick i golvet. Ute på tivolit fastnade folk i maskinerna och ropade på hjälp. ”Vad hände!??!!!” skrek förtvivlade mammor och familjefäder. Plötsligt kände jag ett behov av att ligga väldigt lågt.


Efter ett tag började en ljuskägla spela i tältet. Det var ansvarig elektriker som hade lyckats lokalisera felet till någonstans i bluestältet. Han krånglade sig fram till scenen och upp på densamma. Han följde sladdarna som låg likt stora ormbon över scengolvet. Vid det laget insåg jag det oundvikliga; han kommer förr eller senare att upptäcka min kontakt. Och mycket riktigt. Där föll käglan på min pulvriserade, och vid det här laget ännu svartare stickkontakt. ”JAG HAR HITTAT FELET!” skrek han i högan sky. Och därefter inga sura miner! Fram med verktygslåda och skruvmejsel, och vips hade jag en ny kontakt. Har var förmodligen glad över att på ett så lättvindigt sätt hjälteförklaras. Ljuset glimmade till lite försiktigt, högtalarna rullade igång i sakta mak, karusellerna gnisslade till och satte sig i rörelse, och folket i bluestältet samlade sig. De som ramlat omkull reste sig, tog in en ny öl, och snart var det som om ingenting hade hänt. Det blev en hellyckad blueskväll den kvällen, och tältet blev fullsatt med lyckliga och rusiga bluesdiggare…