Guldfiskvattnet

Sommaren 2002 var en mellansommar. Den gamla bandsättningen var upplöst och nya medmusikanter var inte rekryterade ännu. Anders var på väg in i gruppen, men Karin och jag stod fortfarande utan trummis och basist. Dock hängde en spelning kvar och slaskade; innan bandet sprack hade vi hunnit tacka ja till en spelning på musikfestival i Simrishamn, och den ville vi hemskt gärna genomföra. Jag ringde in två riktigt drivna unga musikaliska underbarn (18 år), Erik Rask, som spelade med Växjö storband innan han hunnit bli tonåring, och min son Edvin, som jag mycket nogsamt skolat in i bluesens förlovade land, och som nu utvecklats till en basist som gått om sin far i teknik och skolning, och behärskade allt från jazz till konstmusik.

Jag körde in ett entimmes-pass med gamla standards (Come on in my Kitchen, Hoochie Coochie Man, Diving Duck, Help Me, Taking care of Business, Six days on the road, Let the good times Roll, Ready to Ride, The Bear m.fl.) med grabbarna, och körde glad i hågen ner till Simrishamn, utan att ha kört ihop hela gänget med något genrep. Väl framme förenades vi med Karin och Anders, och efter att ha sett fel på en timme i programmet anlände vi med ”Gamla Bettan” – min Volvo 745:a med 36.000 mil på nacken – med 5 minuters marginal bakom scenen. Det var bara ut med grejorna ur släpet, upp på scenen, koppla in gitarrerna, och vips stampade vi igång första låten på utsatt tid. Edvin och Erik erkände efteråt att dom inte fattade vad som hände egentligen. (En god vän till oss hade parkerat sig vid mixerbordet och uppsnappade följande kommentar från en av ljudkillarna: ”Det märks när man har med proffs att göra…!”)
Spelningen gick av bara farten, och både vi, arrangörerna och publiken (extranummer…!) verkade nöjda.

Dagen efter var vi inbokade på en spelning på ett Garden Party mitt i gamla Simrishamn, och vi riggade upp grejorna på ett litet trädäck intill en guldfiskdamm i en underbar innergårdsträdgård. Medan gästerna minglade med sina champanjeglas spelade vi så tyst vi bara kunde, vilket var i stort sett ljudlöst. Efter ett par låtar kom en koltrast och satte sig på en skorsten i huset intill och började sin vemodigt vackra och bluesiga sång, och snart upptäckte jag att han svarade på mina solo-licks och gitarräkor, och plötsligt var jag inblandad i en duell med fågeln! Jag spelade och han svarade, han sjöng en slinga och jag svarade. Det svindlade…!

På kvällen satt vi uppe på Stenshuvud och drack rödvin och njöt av livet, utsikten, havet och Österlens magiska böljande natur.
Under våren hade jag och mina söner grävt en damm i vår trädgård, och jag tyckte att det kunde passa alldeles utmärkt att förhandla till mig en del av gaget för Garden-spelningen i form av guldfiskar. På morgonen fiskade vi upp 5 feta guldfiskar i en spann, och hoppade glatt in i Gamla Bettan för att anträda hemfärden. Inte ett liv. Gamla Bettan var död. Stendöd. Efter mycket letande och dividerande lyckade vi hitta ett par fixarsorkar som inte kunde hålla sig ifrån sin verkstad ens en söndagsmorgon. Vi bogserade dit Bettan och dom bytte ut nå´t elektriskt. Bettan hostade till och spann igång, och med hjärtat i halsgropen startade vi mot Växjö. Efter sju-åtta mil kokade hon för första gången. Inget vatten i närheten.
”Vi får ta guldfiskvattnet så länge.” sa jag.
Vi hinkade i det mesta i den rykande motorn, och guldfiskarna låg flämtande på botten av spannen. Vi fortsatte färden, men nu gällde det att hålla guldfiskarna vid liv.
”Där är ett dike!”, skrek Anders. Edvin och Erik satt ovetande försjunkna i varsin Tin Tin i baksätet, och litade på att vi äldre gentlemen skulle fixa problemen.
I med nytt vatten till guldfiskarna, som snabbt kvicknade till.
”Nu kokar hon igen!” Vi hade kommit ett par mil till. I med nytt guldfiskvatten i kylaren och span efter nya vattendrag. Så pågick färden mil efter mil, men utanför Älmhult kokade Bettan innan vi hittat nytt guldfiskvatten. Dessutom dog även det elektriska. Nu låg vi pyrt till. Inget vatten i närheten och ingen möjlighet att röra oss ur fläcken. Vi stod dessutom mitt i en kurva. Guldfiskarna kippade förtvivlat efter andan.
”Vi får ringa efter bärgning. Det kan inte hjälpas.” Anders ringde, och dom skulle skicka en bärgningsbil som beräknades vara hos oss om två timmar! Det var bara att sätta sig ner och vänta, och skvalpa runt i det lilla vatten som fanns för att försöka syresätta så gott det gick.
Som lök på laxen dök det upp en polisbil, och den såg inte snäll ut. Och det gjorde inte polisen som steg ur den heller.

”Här kan ni väl för helvete inte parkera! Ni står ju mitt i en kurva!! Det är ju livsfarligt!!!”
Vi försökte förklara vårt prekära läge…
”Ni får väl för faan ringa efter bärgning då!” skrek den högröde polismannen.
”Det har vi gjort, men dom kommer inte förrän om två timmar…”
”OM TVÅ TIMMAR! Jag får nog skriva en rapport om det här.” konstaterade polismannen nyktert.
Plötsligt slog det mig att min far varit polis i Älmhult (frid över hans minne), och inte vilken polis som helst, han var ”THE POLICE” i Älmhult. Jag prövade en ny taktik.
”Det är inte händelsevis så att ni kände min far Wiking Olofsson?”
Polismannen sken upp och vände sig mot polisbilen.
”Gösta, du måste komma! Vi har Wiking Olofsson grabb i bilen! Du måste komma och hälsa!” Gösta kom ut med ett varmt leende, räckte över näven och sa:
”Det är fanimej en stor ära att få hälsa på Wikings son. Han var en riktigt fin polis, den bästa polisen vi har haft i Älmhult! Jaså du är hans grabb. Vi pratar ofta om Wiking. Han har verkligen satt sina spår.” Och därefter följde några riktigt goda skrönor om min faders liv och leverne i de kriminellas och rättsskiparnas värld.
”Du Gösta, har inte vi en bogserlina i bagaget?”
”Jajjemän, jag hämtar den så bogserar vi ekipaget till parkeringsplatsen där borta.”

Fram med bogserlinan, och innan vi visste ordet av så åkte vi i släptåg efter polisbilen. På test la jag i växeln, och vips spann Bettan igång. Jag signalerade till våra välgörare att stanna, häktade av linan, tackade för hjälpen och tänkte att nu gäller det att hitta vatten innan hon kokar igen. Som tur var dök ett dike upp efter några hundra meter. I med vatten i kylaren och spannen, och snart var de arma guldfiskarna på hugget igen.
Enligt denna metod lyckades vi ta oss ända hem! Och innan sommaren tog slut var jag lycklig förälder till 100-tals små guldfiskyngel. De ni!